Om makten, religionens återkomst och några oheliga slutsatser
Var det kanske så att Gud aldrig lämnade, endast att föremålen för det som »heligförklarades» för den alltmer sekulariserade västeuropén hade förflyttats till inomvärldsliga »heligheter», såsom klasskamp, egendefinierad jämställdhet och annat, främjat av en eller annan ideologi.
Författaren till denna artikelrecension är redaktör för SPT.
Joel Halldorfs bok Makten och det heliga har under våren väckt stor uppmärksamhet. Många har lovordat den. Men resonemangen är inte problemfria, inte heller alla slutsatser. Det är därför angeläget att närmare granska dess innehåll.
Framställningen inleds med att Halldorf presenterar ett minne från ett pingsttältmöte i Bjärka- Säby, där en inbjuden talare, Emanuel Minos, predikar om Jesu återkomst. Sedan ger han sig ut på en tankeresa, som på ett lättillgängligt och luftigt språk ‒ i närmast skönlitterär stilform ‒ tar läsaren till personer, ideologier, religioner och fenomen som i delar knyter an till förkunnelsen på ungdomens tältmöte. Vi läser om hur han som ung upplevde att många där han växte upp och där sekulariseringen gått långt, såg »religiösa» som »udda fåglar», ja, där religionen fanns, men detta endast i marginalen. Han avstår dock från att ge någon förklaringsmodell till varför det blivit så.
Sedan går han snabbt vidare till sitt centrala ärende, nämligen att situationen under senare tid förändrats och lett till att religion ‒ och referenser till kristendom ‒ nu tar plats på kultursidorna och i samhällsdebatten, men också på den globala politiska scenen. Dogmen att man skall skilja på religion och politik är »på väg att kollapsa.» Gud är tillbaka.
