Jovanna Dahlgren, professor i barnendokrinologi vid Göteborgs Universitet och överläkare på Barnendokrin vid Drottning Silvias Barnsjukhus, skriver här om den medicinska behandlingen vid könsbyte. Den 16 april i år antog Sveriges riksdag en ny lag om juridiskt kön. Debatten som föregick beslutet var hetsig och skar genom de olika partigrupperna. Argumenten mot att ändra lagen var inte minst otillräcklig forskning, att alltfler som genomgått könskorrigering ångrat sina oåterkalleliga beslut. Alltför lite har skrivits och informerats om den medicinska behandlingen för könskorrigering – hormonell eller kirurgisk behandling. Artikelns andra del är en informativ medicinsk text men fullt tillgänglig även för den som inte är läkare. För präster, diakoner och församlingspedagoger som möter problematiken bland ungdomar är detta viktig kunskap att ha med sig i själavård och samtal.

 Könsidentitetsstörning eller könsdysfori – numera s.k. könsinkongruens – är en önskan att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljd av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det andra könet.

Diagnoskriterierna ska vara uppfyllda enligt ICD-10 och DSM-IV listan, men det finns en stark önskan från företrädare för den s.k. transrörelsen att individen själv får välja utan diagnos eller inblandning av läkare. Som ett led mot bland annat detta har man i flera länder på senare tid infört ny lagstiftning om juridiskt kön, där det upplevda ska vara ledstjärna.

Eftersom det de senaste 10 åren har skett en enorm ökning av antalet individer med könsdysfori – och då i synnerhet för tonårsflickor med autistiska drag och identitetskris – höjs röster från vetenskapligt håll att det är ännu viktigare i dag att utreda samsjuklikhet med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning samt annan psykisk sjukdom. Detta är särskilt angeläget med tanke på att under de senaste åren har fler och fler personer trätt fram som bytt kön under tonåren men sedan ångrat sig.

Detta är kanske inte förvånande då individen når full mognad av hjärnan först i 24–25-årsåldern. Man är alltså inte fullt medveten om de långtgående konsekvenserna av större val som man gör i sitt liv före myndig ålder och åren därefter. Vi kommer att längre ner i texten gå igenom dessa olika konsekvenser.

Argument att behandling tidigt i tonåren skulle minska risken för självmord bör balanseras med att data talar för att självmordsbenägenheten på längre sikt inte minskas av hormon- och kirurgisk behandling. Det psykologiska välmåendet och identitetskriser måste omhändertas på annat professionellt sätt innan irreversibla effekter åstadkoms.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in