Kristi lidande kropp – Ecklesiologiska perspektiv på kyrkan i kriget

I februari 2024 arrangerades symposiet ’Being church in times of war’ av Teologiska fakulteten i Uppsala. Det genomfördes i anslutning till den nordiska biskopskonferensen och var fakultetens välkomnande av ärkebiskopen Martin Modéus. Vid symposiet talade professor emeritus Sven-Erik Brodd över ämnet ”The Suffering Body of Christ. Ecclesiological Perspectives on the Church amid the Desolation of War”. Här följer en lätt reviderad svensk översättning.

I uppropet För fred och kristen gemenskap 1914, i början av första världskriget, skriver Nathan Söderblom, nyutnämnd ärkebiskop: “Världskriget vållar outsäglig smärta. Kyrkan, Kristi kropp, sargas och lider.”[1]

Om kyrkan är Kristi kropp har den del i Kristi natur. I sin bok om Stockholmsmötet 1925 refererar Söderblom till biskopen av Lichfield, John Kempthorne: ”Han [Kristus] kom för att upprätta Guds rike, som ett kärlekens rike. Hans syfte är allomfattande, och kyrkan, som är hans kropp, måste ha en allomfattande karaktär. Att vi ha skamligt misslyckats att höja oss till hans höga ideal, bekänna vi med blygsel. Men kyrkan, Kristi kropp, har icke misslyckats; Anden, som är dess liv, har icke misslyckats; det är vi, kyrkans medlemmar — i alla dess delar och i alla folk, som misslyckats.”[2] Söderblom talar senare om kyrkan som ”uppenbarelsen av Jesu Kristi kropp sanna kropp” (Erscheinung des wahren Leibes Jesu Christi) också i dess yttre utgestaltning.[3] Det finns således i Söderbloms ecklesiologi utrymme för ett slags analogi mellan Kristus och kyrkan i betydelsen Kristi kropp och därmed en analogi mellan den utan synd lidande Kristus och den lidande Kristi kropp. Alltså Kristi kropps lidanden är också Kristi lidanden. Och detta får betydelse för inte bara hur kyrkan agerar i kriget utan primärt vad kyrkan är under ett krig.

Den andra rimliga ecklesiologiska modellen när man försöker bestämma vad kyrkan är under kriget, är Guds folk. Om jag ska fortsätta att inledningsvis referera till Söderblom är det intressant att begrepp som Guds folk eller gudsfolket knappast alls förekommer, åtminstone inte på ett produktivt sätt. Vad som kallats ”gudsfokstanken” instrumentaliserades av krigförande länder så att kyrkan blev en del av kriget eller en del av en nations förhållande till kriget. I Sverige blev senare uttrycket ”Sveriges folk — ett Guds folk” en del av den nationella beredskapen.