Ingen som vandrat i Sydeuropa eller Alperna kan undgå att lägga märke till alla krucifix, Mariabilder, små kapell och vägaltare på någon bergstopp eller längs vägar och stigar. De finns vid vackra utsiktsplatser eller ibland som ett hoppets tecken till minne av någon som förolyckats. Lederna bär minnen efter dem som gått före i tro. I Sverige är kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarna de synligaste tecknen. Men på en husfasad eller i en trädgård huserar snarare tomtar och troll än Mariabilder och krucifix.

Århundraden av försummelser finns nu att hämta igen i det svenska landskapet.

Under slutet av 1900-talet fanns närmast en beröringsskräck inför kristna symboler. Nya församlingslokaler skulle inte skrämma med ett utåt alltför synligt kors eller kyrkklocka. Den rädslan är nog överspelad. Tvärtom är numera behovet av symboler omättligt. På platsen där Olof Palme sköts fick ett blomsterhav kanske för första gången växa fram på svensk mark. Sedan dess har blommor, handskrivna lappar och tända ljus varit återkommande där någon tragisk död inträffat. Seden med tända ljus på gravarna vid allhelgonatid hade dock introducerats tidigare, en sed som troligen turistande svenskar tog hem till Sverige.

Århundraden av försummelser finns nu att hämta igen i det svenska landskapet. Pilgrimsleder rustas upp och några trefaldighetskällor har åter blivit utflyktsmål för hembygdsföreningar. Men de kristna symbolerna lyser ändå oftast med sin frånvaro.

Vakuumet efter tidigare kristna bruk fylls på annat sätt. I förskolan får barnen vänta en liten stund innan de börjar äta. Först måste alla tillsammans säga med tillhörande rörelser: »Maten på bordet, händerna i knät. Varsågod och ät!» Det är så nära en bordsbön det går att komma utan att vara det.

En vandring i en av Mellansveriges städer är intressant. Den gamla helgonkällan ligger till många kristna turisters förvåning unken och instängd i dess centrum. Men längs promenaden, vid en av rastplatserna med utsikt över ån, finns sedan flera år en skylt uppsatt:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
Han låter mig vila vid lugna vatten.
Psaltaren 23

Så följer en engelsk översättning och sist kommunens namn och vapen. I samma stad gjordes för några år sedan där det gamla franciskankonventet legat en lekplats i form av några hus i en medeltida stad. Där altaret stått har byggts ett litet barnkor med glasmålningar i plast föreställande madonnan med barnet och den helige Franciskus. När någon närmar sig spelas munkmusik ur en högtalare. Och längs ån finns en bronssekvens med den heliga Theresa, Jona, och människan som omges av ängel och drake. Allt under kommunens tillskyndan och ansvar.

Hur många murar, portar eller fasader är smyckade med bilder på Frälsaren eller hans mor eller något helgon som hålls högt?

Hur matchas då dessa installationer med konstverk eller böneplatser från kyrkans sida? Kyrkogårdarna finns där med sin historia och sin ro. Kyrkobyggnaderna hålls oftast öppna för ljuständning, bön och musik. Men därutöver? Hur många murar, portar eller fasader är smyckade med bilder på Frälsaren eller hans mor eller något helgon som hålls högt? De är lätträknade, närmast obefintliga. Hur många böneplatser finns längs vägar eller trottoarer utöver den som kommunen anlagt? Kanske bara en. Vid en gammal banvall har någon för många år sedan satt upp en liten kur, som anonyma enskilda fyllt med böner och bilder på Jesus och helgonen eller en utskriven psalmvers. Någon har lagt dit blommor, någon annan en liten orientalisk matta som underlag. En tredje har satt dit solcellsdrivna ljus, en fjärde hängt dit ett radband. Kanske invandrade svenskar, kanske gammalt kyrkfolk?

Svenska kyrkan äger på de flesta håll fastigheter väl lämpade för något liknande. Om det finns plats för en anslagstavla med information om församlingens aktiviteter så finns också utrymme för böneplatser. Eller varför inte sätta upp små skyltar i kyrkans egna skogar likt den vid ån i den mellansvenska staden? Gamla vallfartsleder som på nytt blivit pilgrimsleder borde få skyltar eller bönealtaren som hjälper vandrarna att rikta tankarna till Skaparen. En årlig ekumenisk vandring till den gamla källan vid en pilgrimsled, där ett helgon släckt sin törst, kan visa på den stora livsvandringen med Jesus Kristus som är Vägen själv – ett tidigt namn på de första kristna.

Stormarknader och plantskolor saluför gärna buddhafigurer i gips eller metall att placera i trädgårdar. Varför inte också liknande figurer med Maria och barnet? Varför inte fler mariablomsterrabatter med förklarande texter som påminner om blommornas gamla namn? Kanske kan lokala hantverkare, konstnärer, snickare och smeder få uppdraget att göra skyltar, vindflöjlar eller skulpturer för den egna trädgården eller husväggen? Och på kyrkans fastigheter!

Just därför att Gud är glömd och okänd för många behövs tillbedjanspunkter till hjälp att vända sig till den okände guden.

Om idéer saknas kan de hämtas från sydligare länder i Europa. Eller kanske räcker en promenad i någon stad för att se vad fantasirika och kunniga kommunala medarbetare åstadkommit. Just därför att Gud är glömd och okänd för många behövs tillbedjanspunkter till hjälp att vända sig till den okände guden.

Relativt få platser i Sverige har fått namn efter Herrens moder eller något helgon. Mariefred och Eskilstuna tillhör undantagen. Annorlunda är det i t.ex. Latinamerika. Men gator och kvarter med namn knutna till kristna förebilder finns det gott om också i Sverige. Hur många reflekterar över dem? Kan de namnen ges nytt liv?

Våra bygders kristna historia behöver återupptäckas oavsett om det gäller att erinra om ett helgon med lokal anknytning eller göra kristna symboler synliga också utanför kyrkorummet. Kommersiell reklam och bilder på megakändisar dominerar totalt det offentliga rummet. Därför behövs kristna bilder inte främst som kulturella minnesmärken utan för att väcka förundran över det gudomliga och som tecken på Guds närvaro. Liksom man i nödsituationer noterar de diskreta skyltarna till offentliga toaletter, så kan den kristna symbolen vara ett stilla memento, en hänvisning, som visar vidare för längtans människor – i nöd.

Förundran över det sköna ligger djupt hos de flesta. Men den längtan som väcks av en blick mot den oändliga stjärnhimlen eller solnedgången eller löven som skimrar i solljuset eller en enastående arkitektur behöver hjälp att hitta riktningen, bort från det sekulära men inte till en diffus andlighet utan till Jesus Kristus som uppenbarar Gud för oss.

Svenska kyrkan med alla sina lokala hus, fastigheter och församlingar har här oanade möjligheter. Det är bara att till Guds ära ta goda och djärva initiativ: Soli Deo Gloria!