AI-revolutionen är här! Några av de första att använda dessa megakunskapsbanker är elever och studenter. Men nog är det fusk? Eller? När elever intervjuas är gränsen för fusk otydlig liksom för vad samvetet kan tillåta sig. Visst kan man vara nyfiken på vilken hjälp AI kan ge för att få ihop ett svårt arbete, men någonstans hörs också en trötthetens och tråkighetens suck. Om inte längre egen kunskap och förmåga krävs, vad blir det då av människan? Och själva livet? Genom att förkovras och fördjupas växer man som människa. I kunskapen finns en glädje.

I dag är information så lättillgänglig att kunskap inte behövs. Vi kan alltid söka vad vi inte vet, och vi behöver inte veta vad vi söker. Men kunskap är en klangbotten för vishet, klokhet, omdöme, erfarenhet. Och ett motgift mot faktaresistens och konspirationsteorier. Det gäller även i kyrkan. Utan kunskap om kristen tro vet sökaren inte vad hon ska tro. Men kristen tro har ett innehåll. Det finns fakta och kunskap att hämta in.

Därför är rapporten från Caroline Klintborg, docent i religionspedagogik Var är Jesus? Ungas röster om konfirmandundervisning (Verbum 2023), intressant – och alarmerande. Rapporten bygger på intervjuer av ungdomar som valt att konfirmeras. De är oroande få, knappt en femtedel av alla 15-åringar, ca 23 000, nästan en halvering sedan millennieskiftet. Så få har aldrig tidigare konfirmerats sedan en konfirmationsordning infördes i Svenska kyrkans handbok 1811, då Sverige hade en befolkning på endast ca 2,4 miljoner. Flera pastorat och stift har tagit statistiken på allvar och gör stora satsningar för att fler ska välja att bli konfirmerade. Det är bra. Konfirmationstiden är för många ungdomar den första kontakten med kyrkan och ger erfarenheter för resten av livet.

Konfirmanderna saknar den kunskap man hoppats på och menar att de inte får lära sig särskilt mycket om Jesu liv och om varför han är viktig.

Enligt rapporten menar de flesta som konfirmerats att det var en rolig tid som de inte ångrar. Ändå finns en besvikelse. Visserligen får konfirmationstiden positiva omdömen i att lek, musik och gemenskap stått i fokus. Men konfirmanderna saknar den kunskap man hoppats på och menar att de inte får lära sig särskilt mycket om Jesu liv och om varför han är viktig.

Likartade slutsatser drogs redan 2012 i boken Religion som resurs av Mia Lövheim och Jonas Bromander. Jämfört med muslimska eller kristna kamrater från andra samfund, inte minst katoliker och ortodoxa, upplever »svenskkyrkliga» ungdomar att de saknar kunskap om den egna tron och har mycket knapphändig kunskap om bibeln.

Anmärkningsvärt i Klintborgs rapport är att det ofta är prästerna som försummar kunskapsförmedlingen och använder sin teologiska kompetens alltför lite. Många tycks hellre vilja vara en kul präst som leker och skapar trivsel än som förmedlar handfast kunskap om kyrkans lära, tro och liv. Detta är förstås ett underbetyg för en kyrka som vill satsa på konfirmanderna och lägger ner betydande resurser på dem. Framför allt ungdomarna men också församlingarna har rätt att förvänta sig mer. Konfirmationsundervisningen är inte en separat utan en viktig del av församlingslivet.

Om det tänks så om konfirmandundervisningen, hur ser man då på församlingens övriga undervisning – från barngrupper till vuxengrupper och söndagens predikan? Risken är att konkret kunskap om kristen tro och kyrkligt liv ersätts av personligt reflekterande från predikstolen. Eller att man i barngrupperna nästan enbart trivs och pysslar men inte berättar om Jesus Kristus.

I kyrkan finns kunskap, insikter och erfarenheter som varken kan googlas fram eller AI-produceras. Detta måste bli tydligt i konfirmationsundervisningen och vara en aktiv strävan för konfirmandlärarna att lära ut. I SPT:s intervju med biskop Anders Arborelius talar denne om människors öppenhet för det heliga och att evangeliet har en tidlös kraft som möter människor. Tron är djupt personlig och måste tas emot inifrån. Under konfirmandtiden kan sådana erfarenheter få utrymme, inte minst genom ett rikligt gudstjänst- och andaktsliv och en miljö där trons kunskap kan växa, som Klintborgs rapport visar.

Det är inte rolighet utan evangeliets glädje som gjort att kyrkan överlevt när hon är och har varit genuin. Och ungdomar har goda känselspröt för om det är äkta vara eller tomma tunnors skramlande.

Att tron är personlig betyder inte att innehållet är subjektivt. Trons erfarenhet behöver trons innehåll, fides qua och fides quae, det vill säga kunskap om evangeliet. Där finns en sanning som inte är subjektiv och förhandlingsbar. När fake news blivit en egen genre och tekniken kan generera texter, bilder, filmer och röster som det är nästan omöjligt att avgöra sanningshalten i, växer lätt kunskapsföraktet. Då odlas myten att det egna tyckandet är lika sant som fakta. Vår samtid behöver därför utmanas inte bara av fakta utan framför allt att det finns en djupare sanning – en sanning att bygga sitt liv på, som ger mening och mål, en sanning som har en inneboende kraft oberoende av den som förmedlar den. Den behöver inte vara rolig eller underhållande. Avgörande är att människor ser att den håller och är på riktigt. Det roliga blir till sist urtråkigt. Det är inte rolighet utan evangeliets glädje som gjort att kyrkan överlevt när hon är och har varit genuin. Och ungdomar har goda känselspröt för om det är äkta vara eller tomma tunnors skramlande. Kyrkan har en unik möjlighet att ge vad ungdomarna inte kan få någon annanstans, erfarenhet av det heliga, redskap att ana evigheten och förståelse av nåd som är ännu större än att veta sig vara värdefull för den man är.

Riktlinjerna för konfirmandarbetet säger att det ska vara »en tjänst åt tonåringar i ett brytningsskede i deras liv». Det är inte konfirmandledarna som ska fylla konfirmationstiden med vad man tycker är viktigt eller roligt. Inte heller är undervisningen främst till för att rekrytera till församlingens ungdomsarbete, även om det kan bli en god konsekvens. Utan undervisningen ska »ge kunskap om och erfarenhet av att kristen tro och kyrkans liv», helt i enlighet med Jesu egen målskrivning att göra alla folk till lärjungar. Det yttersta syftet är människors eviga frälsning, vilket är långt större än att ha haft roligt, fått stärkt självförtroende och nya vänner. 

Socialt umgänge, mysiga lägerupplevelser, musik och lek är stort men inte målet med konfirmationstiden. Det är verktyg som tillsammans med kunskap och praktiskt andaktsliv möter en längtan som ungdomarna själva ofta inte kan formulera men väl känna igen. Detta är kyrkans uppdrag och konfirmationsarbetets stora chans. Myllan för en kristen ungdomsväckelse har i den allt näringsfattigare samhällsjorden av kunskapsförakt och högljutt tyckande sällan varit bättre.