När detta skrivs pågår Rysslands invasion intensivt. Reaktioner, kommentarer och sanktioner duggar tätt. När detta läses är situationen troligen förändrad till det bättre eller sämre för Ukraina och för den europeiska och globala säkerhetsordningen.

Människor dör. Makten, som själv sitter säkert bakom tjocka murar, beordrar soldater att döda och dö. Människor för vilka Jesus Kristus dött, som är så älskade att Gud sände sin son för deras skull. Men diktatorer, som tycks tro sig vara gudar, beter sig inte som Gud. De sänder andra att dö i deras ställe medan Gud sände sin ende son för att dö för oss.

Det är skillnad på makt och makt. Rädslans makt reser murar för att skydda sig själv. Kärlekens makt river murar och offrar sig själv. Enda anledning till att en av världens egocentriska maktspelare, Herodes, har skrivits in i historiens annaler är att han försökte döda kärlekens makt.

Men diktatorer, som tycks tro sig vara gudar, beter sig inte som Gud. De sänder andra att dö i deras ställe medan Gud sände sin ende son för att dö för oss.

Har vi bäddat för detta genom medierna? I mediernas värld tränger »populistiska» personer som Johnson, Berlusconi, Bolsonaro, Trump eller Putin genom rutan mer än de eftertänksamma, än de vars sinne är utan svek och som ser till folket mer än till sig själva. I dag tycks oroande många av världens ledare se folket som den tronstol på vilken de kan sitta bekvämt.

Jesus hade en annan syn: »Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare»(Mark. 10:42–43). I en sund makthierarki vet de som är »herrar över sina folk» att de ska vara tjänare, att de anförtrotts uppdraget att styra och leda inte för sin egen skull utan för folkets. Även Carl Larssons monumentala målning Midvinterblot erinrar om detta. Motivet, då svearnas kung Domalde låter sig offras efter år av missväxt, är hedniskt men med en kristen resonansbotten.

Just nu talar emellertid den självupptagna och egocentriska makten och får världen att bäva. Just nu har ordkriget övergått i ett krig där bomber och missiler får tala.

Men innan dess har det skramlats länge med ordets vapen. Kanske är det en insikt att återerövra, att ord betyder någonting, att det är skillnad mellan sanning och lögn, mellan information och desinformation. Sedan länge har ordens valörer och begreppens innebörd varit under attack. Trump gjorde lögnen till sitt signum och många lät sig förföras. Han har fått efterföljare på många håll. Och Putin, hans ryske motpart, kröner sina lögner med vapnens förödande potential och genom att kränka avtal och folkrätt. För honom är det inte rätten som reglerar makten utan makten som skapar sin alldeles egen rätt.

Men själva tilltron till att det finns en sanning, en verklighetsförståelse som är mer sann än falsk, har rubbats sedan länge. Alltför mycket av vår världsbild och förståelsen av historien har blivit olika narrativ, som skiftar med åsiktsflorans säsongsvariationer. Vi ser nu konsekvenserna av att det har bäddats för lögnen.Det är den egocentriska makten som vinner på att skapa osäkerhet om vad som är lögn och sanning. Då blir verklighetsförståelsen en ordets handgranat i händerna på manipulatörer, lögnare och desinformatörer. Förlorare är demokratierna med deras mänskliga rättigheter och friheter – yttrande-, tryck och åsiktsfrihet. George Orwell visste det. I Djurfarmen manipuleras långsamt de ursprungliga sju budorden om frihet och jämlikhet till ett enda: »Alla djur är jämlika men somliga djur är mer jämlika än andra.» Makten skapade förvirring genom nyspråkets egen ordlista där några få ord byttes ut.

Viktor Klemperer, professor i filologi i Dresden och som trots att han var jude överlevde Förintelsen tack vare sin ariska hustru, konstaterade 1947: »Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå» (LTI Linguatertii imperii – Tredje rikets språk, 1947).

Men kunde inte såväl lögnens utbredande som invasionsplanerna förutses? Har det inte varit med Putin som med Hitler, att vad de sade också var vad de menade? Många som under trettiotalet läste Mein Kampf tog inte Hitlers ord om exempelvis judarna på allvar. Det sågs som demagogi, inte som verkliga avsikter. Putin tycks ha mött samma ovilja att bli tagen på orden, trots att ord och handling följdes åt i Georgien, Krim och östra Ukraina. Lögnerna fanns där, dimridåerna lades ut men ibland kunde inte ens Putin dölja sina intentioner.

Den sovjetiske kemisten Valerij Legasov, som ansvarade för den tillrättalagda utredningen efter Tjernobylkatastrofen 1986, sade: »Sanningen finns alltid där, oavsett om vi väljer att se den eller ej. Sanningen bryr sig inte om våra behov eller önskningar. Den bryr sig inte om våra regeringar, ideologier eller religioner. Men den kommer alltid att finnas där, i ständig väntan. /.../ För varje lögn vi uttalar ådrar vi oss en skuld till sanningen. Förr eller senare ska den skulden betalas.» Världen betalar nu av på den skulden. Till en oerhört hög ränta, till kostnaden av människoliv, av att oskyldiga blir krigets offer. Vi bevittnar en djup tragedi.

Även kyrkan har en solkig krigshistoria, vilket ofta läggs henne till last. Men hon har ännu mer av fredens och fridens historia.Hon känner den frid som världen inte ger. Hon kan med tyngd uppmana till att inte känna oro och inte tappa modet (Joh.14:27). Pilatus fråga, »vad är sanning?», (Joh. 18:38) förblev inte obesvarad. Framför honom stod sanningen personifierad, Jesus Kristus. I ord och handling,i hela sin person är han ett med sanningen. Som Johannes skriver:»Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom» (Joh. 7:18)

Vad ska vi då göra som kristna? Vad kan kyrkan göra?

Hon måste både tala och handla. Tala fred, vädja om fred. Hon måste genom sina hjälporganisationer finnas för dem som drabbas hårdast och tillsammans med många andra organisationer av god vilja komma med katastrofhjälp. Nöden måste lindras, hatet stävjas, solidariteten växa och kärleken segra.

Men kyrkan får inte glömma sin viktigaste handling. Som en biskop i den rysk-ortodoxa kyrkan svarade,när han efter glasnost fick frågan hur kyrkan överlevde de dryga sjuttio åren av förföljelse under sovjettiden: »Vi firade den Gudomliga liturgin.» Han sade ingenting om anpassning eller opposition, ingenting om överlevnadsstrategier eller underjordisk verksamhet. Bara detta: Be, fira mässan och ropa som kyrkan alltid har ropat i kyrielietanian:

»Herre, Jesus Kristus, Guds son, världens Frälsare, förbarma dig» – över oss syndare, över världen, över varje lidande människa. ■

Kyrie eleison. Christe eleison. Kyrie eleison.