Det finns kyrk-ögonblick som man bär med sig. En predikan av en pensionerad präst i allhelgonatid för många år sedan återvänder jag ofta till. Den var inte bättre eller sämre än annat jag hört från predikstolen. Det var något annat som gjorde att jag minns stunden så väl. Han talade om döden och himlen. Det var en ärlighet och en alldeles äkta nyfikenhet i rösten som fångade mig. »Man undrar hur det är att dö och man undrar hur det kommer att vara i himlen», inledde han på sitt vanliga vardagsnära sätt. Två dagar senare fick han hjärtinfarkt och dog. Hans predikan blev då på något sätt ännu ärligare och hans funderingar kring den tunna gränsen mellan liv och död satte ett oförglömligt avtryck inom mig.
Inget andligt brandtal, ingen teologisk briljans, men från hjärtat. Han talade om tron som rädslans motsats. Om tilliten som finns där kärleken finns.
Ett annat kyrk-ögonblick många år senare i en annan kyrka glimmar också. Jag kom till kvällsmässan precis vid klockringningen. Satte mig i nedersta bänken. Kände ingen annan. Första psalmen sköljde igenom kroppen och jag kände hur trött jag var. Trött i kroppen och trött på ord. Prästen talade långsamt, som om han förstod mig. Inget andligt brandtal, ingen teologisk briljans, men från hjärtat. Han talade om tron som rädslans motsats. Om tilliten som finns där kärleken finns. Vackert förstås, men inte bara. Det kändes som sprunget hur hans egen erfarenhet. Hans ord hade täckning i hans liv, och jag kunde göra orden till mina. Hela jag slappnade av, njöt av vartenda ögonblick av den mässan och önskade att den aldrig skulle ta slut.
Ett tredje kyrk-ögonblick var i vapenhuset för något år sedan. En klass med tioåringar kom på besök. När klassen gick in i kyrkan dröjde sig en flicka kvar. Hon viskade till mig att hon tyckte att kyrkan verkade läskig. Jag har glömt vad jag svarade, men hon följde med in. Vi gick runt och jag visade allt som fjärdeklassare kan tycka är intressant att se. Jag berättade om Guds kärlek och Jesu seger över döden. Efter en timme var vi färdiga. I vapenhuset kom flickan tillbaka. Bra berättat, sa hon, nu är jag inte rädd längre.
Vad hon upplevt, känt och tänkt, vet jag inte men det spelade inte så stor roll. Hon hade fått se kyrkan från den verkliga insidan och det räcker. Att hon berättat om sin rädsla hade överrumplat mig, och när hon lycklig fått en ny erfarenhet överraskade hon mig på nytt. Det var självklart och enkelt, så äkta och ärligt och gav mig kyrk-ögonblick att bära med mig.
Jag har varit tusentals timmar av mitt liv i kyrkan. Tycker förstås om varenda stund, men vissa ögonblick har glimmat extra, dröjt sig kvar och blivit till outplånliga minnen. En del har varit starka andliga upplevelser, men lika stora är dessa jordnära vardagsstunder. Ögonblick då jag fick känna att kyrkan verkligen är en plats där jord och himmel möts, en mötesplats mellan gudomligt och mänskligt och där avståndet inte är så stort som vi ofta gör det.