Under det sena sjuttiotalet var vi några vänner som gjorde ett par kyrkliga kabaréer. Vi kallade oss Kyrklig Förnöjelse – en anspelning på rörelsen Kyrklig Förnyelse, som så genomgripande förnyat Svenska kyrkan liturgiskt och pastoralt. Vi stod på scen i Lund och på ett prästmöte i Växjö stift. Till stor munterhet.

Alltså, förnöjelse och förnyelse. Förnöjelsen var lättast, en nöjsam drift med tosigheter i det typiskt svenskkyrkliga Tosie och Fyllie pastorat. Vi hade roligt, publiken hade roligt, galenskaper och kulturkrockar avslöjades.

Svårare var det med förnyelsen. Då blev det mer allvar. Hur förnyar man Tosie och Fyllie pastorat? Vad vill vi? Hur ska gudstjänstlivet, församlingsbyggandet och evangelisationen förnyas?

När jag nu efter åtta år som redaktör lägger ned mitt tangentbord och tillåter mig att skriva en personlig och signerad ledare, så erinrar jag mig dessa kabaréer. Och hur roligt vi kan ha i kyrkan. Det kyrkliga allvaret bottnar i glädjen, som biskop Johan Dalman sade i en intervju i Budbäraren: »Glädjen i den kristna tron är ju inte ytlig utan springer fram ur prövning. Erfarenheten och vissheten om att tron faktiskt håller.»

Vi får som kyrka inte förlora glädjen

Vi får som kyrka inte förlora glädjen. Trots allt börjar det äldsta evangeliet så: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son (Mark. 1:1). Om munterheten och glädjen försvinner är det ett oroande tecken, på smygande lagiskhet och moralism, på osund arbetsmiljö, konflikter, oklar ledning eller ett tröttsamt slit utan mål. Apologeterna C.S. Lewis och G.K. Chesterton tänkte rätt om glädjen. Chesterton skrev att »glädjen som var hedningarnas reklam utgör kristendomens ofantliga hemlighet». Och Lewis fyllde i att »glädjen är himlens allvarliga uppgift».

Gunnar Rosendal revolutionerade det svenskkyrkliga gudstjänstlivet. Han drabbades av den stora glädjen i nattvardens sakrament vid Stockholmsmötet 1925. Den kyrkliga förnyelsen började med en glad återupptäckt.

Hans programskrift Kyrklig Förnyelse kom 1935. Där lyfter han fram fyra punkter för förnyelsen, lika aktuella under reformationen som under Rosendals trettiotal eller i dag: det bekännelsetrogna draget, det sakramentala, det hierarkiska och det liturgiska. Några har fått genomslag, mycket har förverkligats, annat har förvanskats, somligt har föraktats.

De sakramentala och liturgiska dragen har varit avgörande för gudstjänstlivets förnyelse. Söndaglig mässa, liturgiska kläder, förnyad kyrkohandbok, som främst i 1986 års version anknöt till kyrkans tidiga struktur för mässfirandet, är i dag självklarheter. Formerna finns där, men inte alltid de ursprungliga teologiska motiveringarna. Så saknas i den senaste Kyrkohandboken ofta realpresensen. Där trängs signalord och banala formuleringar – ungefär så som en förnyelsekonsult såg som sin uppgift i Lunch, en tecknad serie av Börge Lund, att leverera »klyschor på löpande band i avtalad tid och med ständigt högre klysch-kvalitet!»

Det bekännelsetrogna och det hierarkiska är de två inslag som blivit mest missaktade. Det bekännelsetrogna uppfattas gärna som fundamentalism, som står i motsats till samhällsutvecklingen. Så händer det att exempelvis kyrkomötesbeslut fattas utan hänsyn till vad Svenska kyrkans grundläggande dokument säger. Dogmatiska begrepp och etiska frågor blir töjbara under det icke-lutherska mantrat semper reformanda. Men för Luther själv var reformation att återfinna, återforma och återvända till det ursprungliga.

I det hierarkiska draget ligger ämbetets auktoritet grundad i vigningen. Den som är vigd står inte i egen eller i människors tjänst utan i Kristi. Rosendal skriver drastiskt om förväxlingen, att »personen rövade från ämbetet dess auktoritet». Frestelsen att göra ämbetet till en plattform för det egna jaget är inte mindre i dag, tvärtom.

Världen förändras men förändras människan? Ytans frågor förändras men förändras människans grundläggande livsfrågor?

Den miljö där kyrkan lever är alltid föränderlig, men hennes tro, dogmer och bekännelse förblir desamma. Världen förändras men förändras människan? Ytans frågor förändras men förändras människans grundläggande livsfrågor? Att vara alltför tidsenlig kan vara att överge det otidsenliga i människans djup.

Sann kyrklig förnyelse utgår från arvet som förs vidare men oavbrutet måste återerövras. Det är med den så som man bearbetar en åker från höstplöjning till vårsådd och höstskörd. Samma åker som brukats i sekler, samma årscykel av plöjning, sådd och skörd, men med nya metoder. Åkern som ärvts i generationer och aldrig legat i träda bearbetas på nytt och på nytt.

Rosendal formulerade dock de fyra punkterna när nästan hela det svenska folket tillhörde kyrkan och de flesta åtminstone någon gång under året firade gudstjänst, oftast julotta eller långfredag. I dag är utgångsläget ett annat. Därför behöver de fyra punkterna kompletteras med en evangeliserande pastoral strategi.

Att förnya liturgin och det sakramentala medvetandet är i sig evangeliserande och på många sätt folkligt. Men innan människor sätter sin fot på kyrkans tröskel behöver de nås av en ropandes röst som når genom vår tids kakafoni av intryck impulser och distraktioner. Och när någon söker sig till kyrkan måste dess inre rum vara restaurerat och förnyat. Att bygga församling är således ett arbete både i kyrkan och i världen, det är att vara kyrka med såväl ett inre rum som närvaro i det offentliga rummet.

Skärningspunkten mellan dåtid och framtid är det ogripbara nuet. Men där lever vi. Som samhälle, som kyrka. Kyrkans eget kairos från vilken hennes historia och eskatologi växer är Jesus Kristus, Hans födelse, död, uppståndelse himmelsfärd och återkomst. Om hon tappar den orienteringspunkten far hon vilse.

Våren 1974 tillbringade jag i Jerusalem. Inom ett par veckor drabbades jag av först en terroristattack och sedan av en bilolycka vid Zikar Zion. I ambulansen på väg till Hadassahsjukhuset med blod över ansikte och kläder blev ångesten svår. Där och då kom ett bibelord, som jag inte tidigare noterat, till mig: För mig är livet Kristus och döden en vinning (Fil. 1:21). För mig är livet Kristus ... och då är inte ens döden en förlust. Ordet skingrade ångesten, vare sig jag lever eller dör hör jag Herren till. Sedan dess har det varit mitt valspråk: För mig är livet Kristus.

För kyrkan är livet Kristus

Paulus skrev detta från fängelset, oviss om död eller liv väntade. Men hans personliga erfarenhet angår hela kyrkan: För kyrkan är livet Kristus. Om Kristus glöms i kyrkan så förtvinar hon, då töms hon på det yttersta motivet till sin existens. Jesus Kristus är exklusiv för kyrkan – men Kristi försoning exkluderar ingen utan inkluderar alla.

Det får bli mina slutord som redaktör: För kyrkan är livet Kristus.