Det brukar påpekas att till Svenska kyrkans största tillgångar hör kyrkobyggnaderna, planterade över hela landet. Vart vi än reser så är kyrkan närvarande med sina kyrkor. Som ärkebiskop Antje Jackelén säger i intervjun med henne i detta nummer: »När vi reser genom landet ser vi kyrkorna sticka upp, de ger en kontur åt landskapet. Ändå är det andliga sökandet och nöden uppenbart. Med våra kyrkor, lokaler, gudstjänstliv och utbildade medarbetare över hela landet har vi otroliga möjligheter.»

Men kyrkobyggnadernas närvaro kräver prästernas närvaro. Och folkets och personalens och de förtroendevaldas. För tomma kyrkor signalerar frånvaro, inte närvaro. De blir sterila hus, döda rum, muséer som minner om kyrkans fornstora dar. Om husen inte fylls av ett levande »gudstjänstliv och utbildade medarbetare» blir de ett tecken på en livlös och döende kyrka.

Prästen med sin prästskjorta – en rundkrage som för några decennier sedan sågs som katolskt – är ett tecken på kyrkans mänskliga närvaro, på hennes kompetens, kunskap, tro och bekännelse. Prästen är kyrkans viktigaste varumärke, som måste vara där och synas, inte för att själv glänsa utan som ett vittne om kyrkans Herre. Oavsett hur många Svenska-kyrkan-jackorsmedarbetare som syns, så är det prästkragen som talar kyrka till folk.

Hur har det blivit så? Kyrkor utan folk? Altaren utan präst? Församlingar till vilka prästen kommer farande som vilken handelsresande som helst? För att se sambanden krävs en nostalgisk djupdykning, aktualiserad av boken Prästgårdsteologi (Sven-Erik Brodd och Gunnar Weman, 2022). Titeln erinrar om prästgården där församlingsprästen bodde men också om dennes bildning– att prästen var beläst, teologiskt kunnig men också samtidsorienterad. I prästgården studerade prästen, tog emot bygdens folk och var tillgänglig för samtal.

Föreskriften i 1686 års kyrkolag, att prästen skulle avsätta en dag i veckan åt studier gäller inte längre. Det är en förlust. Prästgårdsteologi visar hur stor betydelse den teologiskt reflekterande församlingsprästen kan ha både lokalt och för kyrkans vägval i stort. Även om bokens exempel är från 1900-talets andra hälft, så är de lika angelägna.

Tjänstebostäderna försvann som en följd av Skatteverkets beslut att förmånsbeskatta dem. Men protesterna från kyrkans sida var lama. Många präster upplevde prästgården som otidsenlig, kostsam och såg det inte som en förmån att vara nära folket. För i prästgården var privatlivet inte privat, prästen bodde på en offentlig arena.

När prästgårdarna på landsbygden skulle säljas reagerade ofta församlingsborna kraftigt. Prästgården tillhörde folket och kunde inte privatiseras. Till prästen med dess pastorsexpedition hade man gått i generationer för viktiga papper.Dit kom enskilda för samtal och grupper för möten. Prästgården var mer än en bostad. Den var också en arbets- och mötesplats.

Med tjänstebostadstvångets upphörande försvann kravet att prästen skulle bo i församlingen. Allt färre kom att tillhöra den församling där de tjänstgjorde. Prästen och andra medarbetare mötte inte längre församlingsborna på sin lediga tid i affären eller på fotbollsklubben. Kanske kändes det skönt att slippa sådana spontanmöten, vilka rev gränsen mellantjänst och fritid.Men det betydde också en funktionalisering av prästämbetet, att man mer arbetar som än är präst.

Befolkningsstrukturella förändringar rår inte kyrkan för. Men att Svenska kyrkan reagerade genom att i stor utsträckning sälja ut närvaron, uthålligheten och kontinuiteten, är hennes eget ansvar. Förändringarna påverkade såväl landsbygden som staden, där inte så få distriktskyrkor sålts av. Småkyrkorörelsens idé om prästen och övriga medarbetare som lokalt förankrade i stadsdelen känns avlägsen. De pastorala enheterna har blivit större, ofta med roterande arbetslag och präster med olika specialområden. Den service som många vill ha vid kyrkliga handlingar eller korta sejourer i någon verksamhet blir mer effektiv. Den kyrkliga stordriften har på sina håll firat triumfer – om man bortser från de pastorala konsekvenserna.

Är det vad vi vill som kyrka? Samordnare av religiös service? Men församling bygger det inte. Den byggs inte av funktioner utan av människor, inte av döda utan av levande stenar i ett andligt husbygge för att tala med Petrus. Därför krävs både kyrkobyggnadernas närvaro och närvarande präster, som med församlingen bär kallelsen och identiteten:

»Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk» (1 Petr. 2:9).

Svenska kyrkan har enligt Förtroendebarometern 2022 ett hyfsat högt förtroende i det svenska folket – 42 procent, en ökning med sju procent sedan 2012 – vilket visar sig exempelvis vid kriser. Då, om inte förr, söker sig människor till kyrkan. Då talar man med diakonen, prästen eller vem som finns på plats. Kyrkan finns där om något händer.

Men om förtroendet inte bara ska öka utan leda till engagemang, till tro och bekännelse, krävs mer. Närvaro. Under och utanför arbetstiderna. Frågan blir: Hur kan kyrkans närvaro formas utifrån dagens förutsättningar?

Det är i den lokala myllan, inte på kanslier på skilda nivåer, som vägen till en levande kyrka formas.

Behovet är stort av präster som stannar i sin församling och som i ett växelspel med gudsfolket reflekterar pastoralstrategiskt för gudstjänst och församlingsliv. Det är i den lokala myllan, inte på kanslier på skilda nivåer, som vägen till en levande kyrka formas.

Hur arbetar Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI), vars rektor Kenneth Nordgren skriver i detta nummer, för att göra blivande ämbetsbärare medvetna om närvarons betydelse? Att man vigs till ett ämbete, inte till ett arbete? Vilka präster får om 50 år utrymme i en bok som Prästgårdsteologi?

I en recension i Kyrkans Tidning skriver Caroline Krook: »Det går inte att komma ifrån kyrkans egen inre sekularisering». Krook undrar till och med hur många präster som lever upp till författarnas definition av en »praktiserande kristen»: Mötet med bibelordet, den dagliga bönen, söndagens/veckans mässfirande, den dagliga överlåtelsen av sig själv och andra i Guds ständiga närvaro och omsorgen om vår nästa? Tiden för teologisk reflektion ersätts ofta av »förpappringen».

Församlingsprästens kallelse är att vara en förebild för kristen närvaro, reflektion och praktik. Trots alla samhällsförändringar gäller detsamma som under 1900-talets andra hälft: Gudsfolket, liturgin, dopet, predikan, kyrkorummet, mässans skönhet, bikten, den internationella diakonin, kyrkans enhet, den kristna trons innehåll och mycket annat. Sådant kräver närvarande präster som delar hela församlingens liv.