Min och andras referenspunkt

»Bohus fästning ligger vackert vid en glasskiosk.» Ungefär så lär jag ha formulerat det i en kortare skoluppsats under något av mina första skolår. Varje gång som jag kör förbi fästningen, på väg till eller genom barndomsstaden, ler jag gott i mitt inre åt den komiska formuleringen. För mitt betydligt yngre jag, var ju fästningen ett självklart inslag i stadsbilden, snarare än ett kulturhistoriskt monument. Det var glasskiosken intill som var den självklara referenspunkten.

Det här med referenspunkter, och vilket perspektiv vi fokuserar på, kan vara avgörande för hur en människa förhåller sig även till det kristna budskapet och djupast sett till Gud själv. En annan aha-upplevelse om det här med perspektiv och referenspunkt, fick jag för exakt trettio år sedan. Det var i Bogotá i Colombia, där vi vistades under sex veckor för att hämta hem vår »förstfödde» son. På väggen i pensionatets hall hängde en stor världskarta. Men fokuset var Latinamerika, vilket innebar att Sverige bara utgjorde en litet maskformat område långt upp på kartan. Där stannade jag ofta till och fascinerades av hur annorlunda upplevelsen av Sverige blev ur det perspektivet.