Årets motioner till höstens kyrkomöteskulle mycket förenklat kunna indelas i några få kategorier:

–   Om skog, klimat och miljö handlar drygt 13 motioner.
–   Om organisation, valfrågor, ekonomi och kyrkobyggnader (ca 25).
–   Om utbildning (ca 6).
–   Om pastoralafrågor som mission,diakoni, ekumenik och religionsdialog, ett fåtal.
–   Om politiska uttalanden.
–   Om tidsagendans mediala fokusfrågor som att obehörig förklara präster med olämplig äktenskapssyn, själavård och förbud mot omvändelseterapi.

Den enskilda fråga som genererat flest motioner handlar om de svenska skogarna. David Thurfjells titel på hans uppmärksammade bok Granskogsfolk, Hur naturen blev svenskarnas religion(2020), har besannats. Vi svenskar ömmar för vår skog – med rätta. Skogen handlar om klimat och miljö, om biologisk mångfald, urskogar, planterade skogar och en ekonomisk naturresurs. Och den handlar om vandringar, promenader, vila, rekreation, stillhet, svampplockning och enorma skogsvidder att upptäcka för stockholmare och andra stadsbor.

Näst efter Finland är Sverige det land som har störst andel skogsareal i Europa, 72 respektive 70 procent, medan andra länder har betydligt mindre: Ryssland 46 procent, Ukraina 17, Tyskland 32 och vårt avskogade grannland Danmark liksom Nederländerna endast 11 procent (uppgifterna hämtade från skogsforum.se).

Att organisatoriska frågor tas upp i åtskilliga motioner är nödvändigt. Mycket behöver förändras, från församlingsrådens uppgifter och utvärdering av församlingssammanslagningarna till hur valen ska genomföras och kyrkans ekonomi.

Mer bekymmersamt är att rent pastorala frågor berörs i relativt få motioner, men den yttre och inre missionen lyfts fram av några motionärer.

Mest uppmärksamhet har dock de frågor fått som är aktuella i media: vigselplikt av samkönade par och förbud mot s.k. omvändelseterapi. Jesper Eneroth, gruppledare för (S), motionerar om ändring i Kyrkoordningen så att en präst som avstått från att viga ett samkönat par ska anmälas till domkapitlet som kan avkraga denne p.g.a. diskriminering. En liknande motion från 2016 om att den som ska prästvigas måste viga samkönade par avslogs, eftersom såväl biskopsmöte som läronämnd menade att ett sådant krav skulle begränsa biskopens vigningsansvar. I praktiken tillämpar dock de flesta biskoparna den. Om den nya motionen bifalls berörs även redan vigda präster.En präst i Svenska kyrkan måste därför helt enkelt viga ett samkönat par (och kanske med tiden även polyamorösa relationer?) för att inte bli anmäld och avkragad.

Eneroths motion är än mer problematisk i ljuset av regeringsförslaget om kriterier för bidrag till kyrkor och samfund. För att få bidrag ska krävas inte bara en demokratisk organisation utan också en redogörelse för hur samfundet ser på exempelvis hbtq-frågor. Vad som uppfattas som diskriminering kommer att kunna få som följd att bidraget dras in, och än värre, även hot om att rätten att ta in medlemsavgiften via skattsedeln har hörts. För exempelvis den romersk-katolska kyrkan och flera orientaliska kyrkor vore detta förödande. Som Elisabeth Sandlund påtalat i en ledare i Dagen skulle det kunna räcka med att en enda företrädare beter sig »olämpligt». Om inte samfundets ledning vidtar åtgärder mot denna riskerar bidraget och kanske även uppbördsrätten att dras in.

Regeringens förslag och Eneroths motion speglar och förstärker varandra. Religionsfriheten består, men i realiteten beskärs den. Statsfundamentalismen finner nya vägar, det pluralistiska samhället och den religiösa mångfalden som man säger sig omhulda främjas inte utan motarbetas. Den svenska enhetskulturens nya ansikte är vår tids tvingande konformism.

Svenska kyrkan bör avvisa Eneroths motion och även protestera mot regeringsförslaget om kriterier för samfundsbidrag.

Svenska kyrkan bör avvisa Eneroths motion och även protestera mot regeringsförslaget om kriterier för samfundsbidrag. Även om Svenska kyrkan själv uppfyller kriterierna, så bör hon göra det för sina systerkyrkors och andra i Sverige förekommande religioners skull. För mångfaldens och frihetens skull.

Men förmår en nationalkyrka som Svenska kyrkan att protestera? En nationalkyrka är helt enkelt mer beroende av den allmänna opinionen, av nationella politiska beslut och av själva tidsandan än de kyrkor som är internationella – som är katolska i tid och rum. Hon blir mer känslig för påtryckningar och politisk otålighet. Som en socialdemokratisk kyrkopolitiker irriterat menade att »vi kan inte ha präster som öppet motarbetar en ordning som gällt i mer än sextio år. Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss» (Wanja Lundby Wedin, Kyrkans Tidning 43/2019). Den politiska oförståelsen av att kyrkan har en tvåtusenårig tradition och står i ett globalt sammanhang är både uppenbar och genant.

Att flertalet lutherska kyrkor är nationalkyrkor med egna kyrkomöten och egen rätt att besluta i centrala frågor, har bidragit till vår egen kyrkas partipolitisering, inre sekularisering, beroende av samhällspolitiska beslut och opinionens trender. Men det märks även i sådant som att bibel och bekännelseskrifter tenderar att i kyrkomötet behandlas som besvärande dokument som man i praktiken inte tar hänsyn till.

Som Kjell Albin Abrahamson ironiskt kommenterade utvecklingen redan för femton år sedan: »Något märkligt håller på att hända med den svenska kyrkan. Först skiljdes den från staten, och nu håller den på att skiljas från kristendomen.» (Jag hatar grupparbeten: Krönikor och kåserier från det tredje årtusendet, 2007).

Om nationalkyrkans dilemma har jag skrivit i antologin »Evangelisk katolicitet – om kyrkans identitet och enhet i Kristus», red. Berth Löndahl (2021).