Svenska kyrkan har sedan länge identifierat sig som en folkkyrka. Dessutom har under de senaste 50 åren betonats att hon ska vara öppen utifrån uppgiften att förkunna ordet och förvalta sakramenten för alla som söker sig till henne. Och detta har sin grund i hennes kallelse att förmedla Guds nåd och kärlek.
Men hennes öppenhet har alltmer fått politiska förtecken med en annan utgångspunkt: att hon ska vara inkluderande och inte ha några trösklar.
Oberoende av hur kyrkans öppenhet motiveras så fick den stryka på foten fredagen den 29 april. Då stängde ett fackförbund den Svenska folkkyrkans öppna portar – som mest dramatiskt och symboliskt då själva ärkedomen i Uppsala stängdes. Ingen vaktmästare fick öppna, inte heller domprosten, som ägare av domkyrkans nycklar, kunde vare sig ändra på detta eller själv öppna portarna för dem som sökte sig dit.
Ett fackförbunds vilja att strida för det världsliga visade sig stå över allt. Bedjande människor som ville samlas under domkyrkans tak för att komma inför kyrkans Herre och be om det himmelska fick vänta utanför. De som svarade på Jesus inbjudan, »kom till mig alla ni som är tyngda av bördor», fick samlas på annat håll...
Nu har dock Domkyrkan öppnat sina portar igen och Svenska kyrkan kan åter intala sig att vara en öppen folkkyrka. Men frågorna kvarstår: Hur länge kan hon vara öppen innan något annat fackförbund väljer att stänga hennes portar för att statuera ett exempel? Vem äger egentligen nycklamakten i Svenska kyrkan? Riskerar orden från kung David om portarna som ska öppna sig vida för ärans konung att bli ett avslutat kapitel?
Fast det fanns också något vackert i den stängda porten. Att varje organisation, även kyrkan, är lika beroende av vaktmästare och städpersonal som av de mer synliga – läkare, lärare, IT-konsulter, professorer – och präster och biskopar. Det var väl så Paulus tänkte i Rom. 12 och 1 Kor. 12. Och Luther som förstod att pigans kallelse var lika oumbärlig som prästens.