Överflöd som svar

»Vilka svin», säger jag halvhögt när jag tittar ut över den skövlande marken, där mossan sprättats upp i stora sjok. Ovanför mig susar vinden rogivande i träden där jag går på svampletarstråt i den halländska höstskogen. Och det är ju sant, de är svin. Vildsvin närmare bestämt, och de har mer rätt till svampen än jag. Men det är ändå lite ledsamt att se deras framfart och föreställa sig vilka hav av trattkantareller där kunde stått om de inte bökat runt.

»Herre», ber jag tyst och lite försynt, »jag vet och Du vet att jag inte behöver svampen så som djuren behöver den, men jag vet att Du vet, att jag blir väldigt glad om jag hittar svamp när jag nu för en gångs skull fått en stund över att åka ut i skogen.»

Jag går sakta uppför skogsbacken, skäms över min själviska bön: »Herre, led mig till ett litet bestånd trattisar». Det finns ju så mycket annat långt viktigare att be för. Min gode vän småbarnspappan till exempel, som snart kommer att förlora sitt jobb och behöva ett nytt: »Herre, Du ser och Du vet. Hjälp honom!», ber jag bland granar och björk. Eller kollegan som är sjuk, henne ber jag för, och väninnan som har problem i äktenskapet.