Krig har startats i hoppets och framtidens namn, vetenskaplig forskning har gjorts i hoppets namn, gemenskaper formats, bröllop firats, barn fostrats, kyrkor rests, kloster byggts. Men hoppet är ute. Ingenstans har detta Shangri La blivit verklighet. Hoppet är ute.
Få böcker har utmanat akademin mer än Richard Dawkins The Selfish Gene, som alltsedan den kom ut för femtio år sedan har gett upphov till en flod av reaktioner från olika discipliner.
Artikelförfattaren är teol. dr, komminister em. och redaktionsmedlem i SPT. Vi möter i artikeln ett initierat resonemang som tydligt kopplar samman lära och liv i det som kan benämnas som klassisk kristen tro.
Boken gavs ut 2010, och sedan dess har utvecklingen avseende förvirring bara galopperat. Som Tom Randgard noterat om Kairos Future’s mätning av svenskars välmående (SPT 11 juli 2024), så svarade 24 procent av svenskarna att de upplevde livet meningslöst. Detta kan jämföras med 6 procent 2003.
Många kommer att läsa detta som ännu ett inlägg i den sedan länge pågående debatten om samkönade relationer. Men uttalandet aktualiserar en större fråga än så. Frågan är inte bara vad Svenska kyrkan lär i en viss sakfråga. Frågan är hur Svenska kyrkan avgör vad hon lär.