Pingstdagen

Den helige Ande

»Kom, Helige Ande!»

Andens utgjutande var ytterligare en del i Guds sammanhållna frälsningsgärning. Pingstdagen är en ytterligare milstolpe i det sammanhållna kyrkoåret. Dystert formulerat: river man i pneumatologin (läran om Anden), river man också i det andra. Pingsten avslutar påskfirandet och är den andra höjdpunkten i det, »oktaven» i den sju veckor långa påsktiden. I kyrkans tidiga historia firades pingsten nästan analogt med påsken, med till exempel »pingstvaka» och »pingstljus». Som kyrkoårets andra dagar är Pingstdagen inte en minnesdag över det som skedde utan en dag när det som skedde aktualiseras och förnyas.

Gamla testamentets pingst, »veckohögtiden», firades som en tacksägelsedag för skörden. Så småningom knöts firandet av Lagens utgivande på Sinai berg 50 dagar efter befrielsen ur Egypten till veckohögtiden 50 dagar efter påsken. Lagen var sigillet/tecknet på Guds förbund med sitt folk. På motsvarande sätt är den Helige Ande Guds sigill (Ef. 4:30) och Den som ger

liv och lär och påminner Guds folk om allt (Joh. 6:63, 14:26). Pingsten beskrivs ibland som kyrkans födelsedag. Det kan dock diskuteras. Ef. 1:4 förlägger den till »före världens skapelse». Man kanske kan säga att på pingsten blev kyrkan vuxen, myndig och klar för sin värnplikt. Hon blev eccelesia militans, den kämpande kyrkan.

Liturgisk färg Röd
Under veckan 11 juni Barnabas, apostel, röd; 12 juni Eskil, biskop och martyr († 1080), röd; 13 juni Antonius av Padua, präst och kyrkolärare († 1231), vit
Texter Joel 2:28–29, Apg. 2:1–11, Joh. 14:15–21, Apg. 2:14–21, Ps. 104:27–31

Psalmer