Om lyssnande till den helige Ande
Kristi kyrka lider i dag av ekumeniskt underskott. En enda kyrka i Kristus är i praktiken de många kyrkorna. Inom den romersk-katolska kyrkan togs för några år sedan initiativ till »den receptiva ekumeniken» – ett ekumeniskt förhållningssätt vars grund är ett ödmjukt lyssnande till och lärande av varandra. Fokus ligger mer på mottagandet från andra kyrkor än på vad den egna kyrkan kan ge och lära andra. Den receptiva ekumenikens struktur präglar också den synodala process som under åren 2021–2024 pågår inom den romersk-katolska kyrkan. Det fundamentala är lyssnandet efter Den helige Andes vilja och ledning. Nausikaa Haupt är ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift.
Vid det ekumeniska Stockholmsmötet 1925 anordnat av ärkebiskop Nathan Söderblom, som firar 100 år nästa år och bland annat uppmärksammas genom Sveriges kristna råds »Ekumeniska året 2025 – Tid för Guds fred», var inte katolska kyrkan med. Man sade att »Petrus dröjer ännu». Sedan Andra Vatikankonciliet har katolska kyrkan öppnat sig för ekumeniken och ett av de senare ekumeniska initiativen kommer därifrån.
Den receptiva ekumeniken startade först inom den katolska kyrkan, som en inomkatolsk efterfrågan att lära sig om andra traditioner, ett forum för lärande och självkritisk reflektion samt att finna en väg ut ur den så kallade ekumeniska vintern som man har talat om. Initiativtagare var Paul Murray, en katolsk professor vid Durhams universitet i England och hans forskarteam. De anordnade ett antal internationella konferenser på detta tema, och med tiden kom idén om receptiv ekumenik att spridas utanför den katolska kyrkan.
Den receptiva ekumeniken startade först inom den katolska kyrkan, som en inomkatolsk efterfrågan att lära sig om andra traditioner
I Sverige introducerades den receptiva ekumeniken framför allt av Sara Gehlin, lektor vid Enskilda Högskolan. Hon var med i Sveriges kristna råds och Svenska missionsrådets pilgrimsprocess om mission, hade mött receptiv ekumenik på en konferens i USA och man införde det som metod i denna process. Som en följd hölls senare den femte internationella konferensen om receptiv ekumenik i Sigtuna i juni 2022.
Receptiv ekumenik kan kort sägas handla mer om mottagande och lärande, lyssnande, än om givande. Vad behöver vi i vår tradition lära och ta emot, med integritet, av andra, istället för vad andra kan lära av oss?
Detta sista ses som en orsak till att den ekumeniska vintern fortsätter, och man vill därför ändra attityd. Lärande och mottagande går före undervisning och givande. Det förutsätter ett självkritiskt förhållningssätt och att ses som en del av den spirituella ekumeniken, då den är mer introspektiv och omvändelse och självrannsakan är viktiga begrepp. Det är ett unilateralt initiativ som inte förutsätter ett motsvarande initiativ till lärande från den andra. Det gör den lite annorlunda då dialogen annars är central i mycket ekumeniskt arbete. Man kan t.ex. tänka på Kyrkornas världsråds »mutual accountability».
På detta sätt är den receptiva ekumeniken mer inåtskådande och inte ömsesidig på det sättet. Man frågar sig vilka gåvor jag och min kyrka fått ta emot från andra traditioner. Då man betonar bön och omvändelse har den också kallats »hjärtats ekumenik», ett uttryck från Johannes Paulus II i encyklikan Ut unum sint. Man betonar också just integriteten, att det inte handlar om kompromisser och att gå emot något essentiellt i sin egen tradition utan om en fördjupning. Kardinal Kasper har skrivit om detta och att man inte heller letar efter minsta gemensamma nämnare, utan det handlar om en förnyelse av den egna traditionen.
Det första är en akt av djup ödmjukhet. Vi erkänner vårt behov av att lära oss
Callan Slipper, tidigare ekumenisk ansvarig inom anglikanska kyrkan i Storbritannien, som skrivit mycket om receptiv ekumenik, säger att den receptiva ekumenikens skenbara enkelhet kan förvilla, men att den är kraftfull. Den har också varit fruktsam i olika officiella dialoger, som ARCIC III, den tredje internationella anglikanska romersk-katolska kommissionen, som har använt metoden i sitt senaste dokument Walking Together on the Way: Learning to Be the Church – Local, regional, Universal. Detta dokument säger om ekumeniken:
»We suggest that the current twofold task, as we seek to walk the way towards full communion, is (i) to look humbly at what is not working effectively within one’s own tradition, and (ii) to ask whether this might be helped by receptive learning from the understanding, structures, practices, and judgements of the other.»[1]
Slipper skriver att detta får oss att göra två saker. Det första är en akt av djup ödmjukhet. Vi erkänner vårt behov av att lära oss. På detta sätt upptäcker vi att alla saker som vi tenderar att skämmas för, våra brister och svårigheter, är våra vänner. De visar oss vårt behov av att lära oss. Som splittrade kristna gemenskaper kan vi se våra traditioners problem i ansiktet utan rädsla. Det är nödvändigt i en tid av skandaler och övergrepp, institutionellt mörkande, auktoritär makt, interna strider och etisk och läromässig förvirring.
Det andra är en öppenhet inför de andras gåvor. Inom hela Kristi kropp finns saker som vi behöver för vårt helande. ARCIC-dokumentet säger:
»We must explore what God has given to our partners which, as Pope Francis has said, ‘is also meant to be a gift for us’ (EG §246). This is particularly so when such ‘treasure[s] to be shared’ (Anglicanorum Coetibus, §III) address difficulties in one’s own tradition.»[2]
Genom att ta emot de gåvor som vi finner i andra traditioner, kan våra kyrkor växa i Kristi liv. Genom att närma oss varandra, blir vi andligen mer levande. Och när vi växer i Kristus, blir vi mer förenade.[3]
Receptiv ekumenik ses ibland som den tredje fasens ekumenik, efter Life and Work och Faith and Order
Även biskop Karin Johannesson i Uppsala har talat om receptiv ekumenik i sin bok Thérèse och Martin, eller »mottaglig eller läraktig ekumenik», där hon identifierar en intern utmaning och ser hur det kan belysas med en annan traditions spiritualiet. Hon skriver att »jag vill bidra med ett konkret exempel på mottaglig eller läraktig ekumenik genom att undersöka hur karmelitordens spiritualitet kan hjälpa oss som står i en evangelisk-luthersk tradition att hantera en utmaning som jag menar är av avgörande betydelse i dag, nämligen ett förytligande som oroar fler än mig och som vi ibland i lite vaga ordalag beskriver som ’en inre sekularisering’».[4]
Receptiv ekumenik ses ibland som den tredje fasens ekumenik, efter Life and Work och Faith and Order. Den första är livets ekumenik, den andra sanningssökandets ekumenik, men dessa skapar inte alltid enhet. Receptiv ekumenik kan då vara ett verktyg där ekumeniska dialoger gått i stå. Den förutsätter även viss tillit eftersom den är självutlämnande. På den internationella konferensen om receptiv ekumenik i Sigtuna i juni 2022, talade Sara Gehlin, och en av de företrädande teologerna inom receptiv ekumenik, Antonia Pizzey från Australien, om vänskapens betydelsen för receptiv ekumenik, att det behövs tillit för att våga visa det som skaver inom det egna samfundet, på temat Friendship, Spirituality, and Imagination: Exploring Challenges in Receptive Ecumenism.
Man talar också om de sårade händernas ekumenik. Normalt vill man visa det finaste man har och ta fram det fina porslinet men här handlar det om att sträcka fram sina sårade händer och visa på det som kanske inte fungerar inom den egna traditionen och erkänna behovet av att lära och bli hjälpt av den andre. Man talar om en reparerande form av ekumenik. På det sättet skiljer den sig från den spirituella ekumeniken, att det inte handlar direkt om ett utbyte av gåvor som annars är vanligt inom ekumenik. Syftet och målet på sikt är synlig kristen enhet och en dialogisk situation. Man har själv en attityd av eget lärande och hoppas att andra gör det men det är inte en förväntan, även om man kan hoppas att denna attityd sprider sig.
Den synodala processen och receptiv ekumenik
Inom den världsvida katolska kyrkan pågår nu under några år, 2021–2024, en synodal process, som innebär lyssnande, även på dem i periferierna, och delaktighet inom kyrkan. Det beskrivs också som en slags receptiv ekumenik, där man även vill lyssna till dem från andra traditioner.[5]
»Det finns ingen synodalitet utan ekumenik och ingen ekumenik utan synodalitet».[6] Dessa ord har ofta uttalats av påve Franciskus under den synodala processen och även på den ekumeniska vigilian i Rom som inledde synoden i oktober 2023, som Taizébröderna och påve Franciskus inbjöd till, där det också fanns en stor grupp unga svenska deltagare.[7] Man sade att ekumenik och synodalitet hänger ihop, »eftersom båda är rotade i dopets värdighet hos hela Guds folk. Tillsammans inbjuder de till ett förnyat engagemang för visionen om en missionerande synodal kyrka. De är båda andliga processer som innebär ånger, förlåtelse och försoning i en dialog av omvändelse och som kan leda till ett helande av minnet».[8]
»Den synodala vägen är den väg som Gud förväntar sig av kyrkan i det tredje årtusendet». Så sa påve Franciskus vid ett tal i oktober 2015, vid 50-årsjubiléet av instiftandet av biskopssynoden av Paulus VI efter Andra Vatikankonciliet 1965. I praktiken har inte lekfolket hörts så mycket innan dessa synoder, och nu har påve Franciskus inlett denna synodala process för att inbjuda även dem.
Den synodala processen har tre faser och har av påven beskrivits som ett ömsesidigt lyssnande på tre nivåer: först bland Guds folk, sedan bland herdarna och slutligen påven själv. Den har börjat på församlingsnivå, för att sedan gå över till kontinentalnivå och avslutas med två synoder om synodalitet i Rom, i oktober 2023 och i oktober 2024. Dess ledord är gemenskap, delaktighet och mission. Det handlar kort sagt om lyssnande, både vad den helige Ande vill med kyrkan och att på allvar implementera tanken om kyrkan som Guds folk från Andra Vatikankonciliet – det som har kallats Andra Vatikankonciliets kopernikanska revolution – där hela Guds folk får höras inför biskopssynoderna.
Den internationella teologkommissionen (CTI) har utarbetat ett dokument som heter »Synodaliteten i kyrkans liv och mission» som kom 2018. Där säger man bland annat att synodaliteten, korrekt förstådd och utövad, uttrycker och förverkligar Kristi kyrkas djupaste och mest autentiska natur och mission och uppdrag i historien.[9]
I talet från 2015 ovan introducerar påve Franciskus för första gången idén om en synodal kyrka och den pneumatologiska aspekten är viktig i den synodala processen. Påven och kyrkan betonar att det inte handlar om ett parlament eller demokrati med majoritetsbeslut, utan om att lyssna in vad den helige Ande vill säga till kyrkan. En viktig tanke i detta är sensus fidei, att lyssna in de troendes, alla döptas, känsla för tron.
Kardinalerna Mario Grech, generalsekreterare för synoden, och Kurt Koch, prefekt för Enhetsdikasteriet, skriver i ett brev: »En av de gåvor katoliker kan ta emot från andra kristna är just deras erfarenhet och förståelse av synodalitet’. Detta har man konkret gjort i t ex två större seminarier vid Angelicum i Rom: Listening to the East och Listening to the West.[10] I kardinalernas brev ovan säger de att »listening should concern the totality of those who are honoured by the name of Christian,» och “all the baptised participate to some degree in the sensus fidei. The sensus fidei is the notion that the Church as a people, united with the bishops, carries the living tradition of Christianity's essential teachings.»[11]
Denna hållning beskrivs just som receptiv ekumenik. Både receptiv ekumenik och synodalitet har denna penumaotlogiska aspekt, vikten av att lyssna till Anden, samt omvändelse, där temat både för konferensen i Sigtuna och ledordet för synoden i oktober 2023 var »Listening to what the Spirit is saying to the Churches».
En synodal kyrka är en lyssnandets kyrka, i medvetenhet om ’att lyssna är mer än att höra’
Kardinal Mario Grech från Malta, som är högsta ansvarig för synoden och den synodala processen, förklarar i en intervju i Osservatore Romano mer om vad det innebär och citerar påven som i ovanstående tal fortsätter:
»En synodal kyrka är en lyssnandets kyrka, i medvetenhet om ’att lyssna är mer än att höra’. Det är ett ömsesidigt lyssnande där var och en har något att lära. De kristtrogna (alla troende), biskopskollegiet, biskopen av Rom: var och en lyssnar på de andra; och alla lyssnar på den helige Ande, »sanningens Ande» (Joh. 14:17), för att veta/förstå vad Han »säger till Kyrkan» (Apg. 2:7)».
»Biskopssynoden är konvergenspunkten i detta dynamiska lyssnade på alla nivåer i kyrkans liv», och syftar på alla som deltagit längs resans gång. Så »den synodala vägen börjar med lyssnandet på folket, som ’deltar i Kristi profetiska uppdrag enligt en princip från kyrkans första årtusende: Quod omnes tangit ab omnibus tractari debet»» – »det som berör alla måste hanteras av alla».
Den synodala vägen fortsätter med att lyssna på herdarna. Genom synodalfäderna (de som deltar i synoden), agerar biskoparna som autentiska väktare, tolkar och vittnen för hela kyrkans tro, som de uppmärksamt måste kunna skilja från de många strömningar som ofta finns i den allmänna opinionen. »Slutligen kulminerar den synodala vägen i att biskopen av Rom lyssnar, han som är kallad att uttala sig som »herde och kyrkolärare för alla kristna: han ska inte utgå från sina personliga övertygelser, men som ett yttersta vittne av hela kyrkans tro, och »garant för lydnaden och överensstämmelsen med kyrkan enligt Guds vilja, enligt Kristi evangelium och den kristna traditionen».
Ett kyrkligt lyssnande till Anden, ett samtal eller konversation i den helige Anden
Man talar också om och skiljer på decision making och decision taking, där lyssnandet till Guds folk är det första steget, decision making, rådgivande, och det andra vid biskopssynoden och slutligen påvens roll decision taking. Exakt hur denna balans ska förstås, och vad det egentligen innebär är en pågående process. Vid synoden i oktober 2023 hade för första gången lekfolk, varav flera unga, samt kvinnor rösträtt. Man har också lyft fram ett problem med klerikalism inom kyrkan och ser synodaliteten som ett sätt att bemöta det. Kardinal Grech fortsätter:
»Om en synodal kyrka är en lyssnandets kyrka, och om lyssnandet är att lyssna till den helige Ande som leder kyrkan, måste vi återvända till pneumatologin – läran om Anden – som den rätta »platsen» och källan för synodaliteten. Vi vet alla hur kyrkan i väst länge har lidit av ett »pneumatologisk underskott». Rädslan för en andlig kyrka, Ecclesia spiritualis, som ett hot mot hierarkin producerade framför allt en ecklesiologi som koncentrerade sig på kyrkans synliga och institutionella aspekter.»
Den synodala processen, fortsätter kardinal Grech, leds vidare med »den andliga omvändelsens» metod, som inte är en variant av andlig läsning, utan ett kyrkligt lyssnande till Anden, ett samtal eller konversation i den helige Anden. Genom denna dynamik av lyssnande, genom alla i kyrkan, så guidar Anden henne på hennes resa, tillsammans! – mot Guds rike. Detta innebär att tänka på ett nytt sätt om de tre termer som Synoden ska ställa sig: gemenskap, deltagande, mission – termer som upplyses i ljuset av närvaron och handlandet av den helige Ande i kyrkan.[12]
Och vidare, om principen om lyssnande inbegriper Guds folk, biskopskollegiet, biskopen av Rom, vilken relation finns mellan dessa tre subjekt? Hur ska man tänka sig synodaliteten, kollegialiteten och primatet inom den synodala processen? Andra Vatikankonciliet placerade primatet jämställt med biskoparnas ämbete i kyrkans hierarkiska konstitution och förstod den hierarkiska funktionen som en tjänst för Guds folk. Genom att se på allt detta från ett synodalt perspektiv, kommer det hjälpa att övervinna spänningar och sekelgamla motsättningar. En teologi för den synodala processen som kan tänka på ett dynamiskt sätt om enhet och om synodalitet, kollegialitet och primat kommer vara en stor hjälp för ekumeniken.[13]
Påven Franciskus har sagt: »Jag är övertygad om att också utövandet av det petrinska primatet kan framträda i klarare ljus i en synodal kyrka. Påven står inte där ensam, över kyrkan. Han står i den som döpt bland de döpta och i biskopskollegiet som biskop bland biskopar och samtidigt kallad att som aposteln Petrus efterträdare leda kyrkan i Rom, som bland de andra kyrkorna presiderar i kärlekens gemenskap (den sista formuleringen från Ignatios av Antiokia, d. 107)».[14]
Vid rapporten efter synoden handlade ett kapitel om ekumenik, On the roads towards Christian unity, och där nämns bland annat att vi är i ett ekumeniskt kairos. Ämnen att ta upp framöver är »mångfalden inom kristna traditioner och hur de förstår kyrkans synodala uppbyggnad, länken mellan synodalitet och primat på olika nivåer (lokal, regional, universell) och deras ömsesidiga beroende, frågan om eukaristisk gästfrihet (communicatio in sacris) i ljuset av kopplingen mellan sakramental och eukaristisk gemenskap och fenomenet med icke-samfundstillhöriga gemenskaper.
I kapitel 13 som heter »The Bishop of Rome in the College of Bishops», säger synoden att »främjandet av alla kristnas enhet är en väsentlig aspekt av biskopen av Roms ämbete». Man noterar att inbjudan av Johannes Paulus II i encyklikan Ut unum sint, liksom slutsatserna från ekumeniska dialoger, kan hjälpa den katolska förståelsen av primat, kollegialitet, synodalitet och deras ömsesidiga relationer». [15] Till denna inbjudan i Ut unum sint var för övrigt Svenska kyrkans biskopsmötes ett av flera svar som kom in.
Det finns flera likheter som vi har sett mellan den receptiva ekumeniken och synodaliteten, bland annat öppenheten att lyssna till varandra och till vad den helige Ande vill säga oss och kyrkan. Vi avslutar med några ord från den tidigare katolske biskopen av Aachen, Klaus Hemmerle (1924–1994).[16] Han skriver att ekumenik innebär trohet till den egna kyrkan genom att möta svårigheter med kärlek, ända tills enheten är säkrad:
»Jag lämnar dig inte förrän jag har förstått Andens gåvor i dig, du är ju kristen och troende som jag. Jag frågar ut dig länge och väl, tills jag upptäcker Anden i dig. Jag nöjer mig inte med kompromissen: ’Du är ju inte så dum, och inte jag heller, så låt oss mötas halvvägs!’. Inte heller säger jag ’Jag tar en bit av ditt och en bit av mitt för att tillverka något som vi båda är nöjda med utan att ändra på grunderna’. Istället frågar jag mig: 'Var är Anden i dig?'. Genom att insistera på denna fråga varken tvingar eller begränsar jag dig, utan jag låter dig vara fri så att du kan ge mig Andens gåvor i dig. Jag är beredd att låta mig frågas ut av dig ända till det yttersta, så att även jag, genom att lita på Anden, kan erbjuda och ge mina gåvor till dig såsom Guds gåvor. Att ge varandra gåvorna i ömsesidighet, upptäcka Andens gåvor i den andre, i ömsesidigheten: detta är vägen för den ende Anden.»[17]
Länkar:
introducing-receptive-ecumenism-murray-ecumenist-spring2014.pdf (ehs.se)
Adsumusbönen
Här står vi inför dig, helige Ande,
samlade i ditt namn.
Du är vår enda vägvisare –
ta din boning i våra hjärtan.
Lär oss vägen vi skall gå
och visa oss hur vi kan följa den.
Vi är svaga och syndiga –
tillåt inte att vi skapar osäkerhet
om vad som är sant och rätt.
Låt inte okunnighet leda oss på avvägar
eller partiskhet påverka vårt handlande.
Låt oss finna vår enhet i dig,
så att vi färdas tillsammans mot det eviga livet
och inte viker av från sanningens väg.
Om allt detta ber vi dig,
du som verkar alltid och överallt
i enhet med Fadern och Sonen,
i evigheters evighet. Amen.
https://www.katolskakyrkan.se/synoden/bonen-adsumus
[1] https://iarccum.org/archive/ARCIC3/2018_SPCK_ARCIC-III_Walking-Together-On-the-Way_en.pdf ARCIC III, Erfurt 2017, Section III, 78.
[2] Ibid, 17.
[3] Se Slipper, Callan: Ekklesia, Un solo Popolo Cristiano, nr 21, 2023/24, Come dialogare? Och online på engelska: https://www.ekklesiaonline.org/slipper21 Callan Slipper, How to dialogue? Receptive ecumenism, A path to unity. Se även Callan Slippers bok: Enriched by the Other, A spiritual guide to receptive ecumenism. Grove Books, 2016.
[4] Karin Johannesson, Thérèse och Martin, Karmel och reformationen i nytt ljus, Artos 2018, s.9.
[5] Allt material om den synodala processen, både lokalt från Sverige och från hela världen, finns här. https://www.katolskakyrkan.se/synoden
[6] https://press.vatican.va/content/salastampa/en/bollettino/pubblico/2023/09/08/230908e.html
[7] 40-tal unga vuxna mötte tusentals kristna från hela världen i Rom – Dagen
[8] No Synodality Without Ecumenism | One Body | Salt + Light Media (slmedia.org)
[9] Synodality in the life and mission of the Church (2 March 2018) (vatican.va)
[10] http://www.christianunity.va/content/unitacristiani/en/news/2023/2023-01-30--listening-to-the-west--anglicani--luterani--riformat.html
[11] https://www.thetablet.co.uk/news/14693/involve-other-churches-in-synodal-process-says-vatican
[12] Kard. Mario Grech i Osservatore Romano, om Teologin som prövas av synodaliteten, öppningstal vid en konferens om synodalitet vid Gregorianauniversitetet i Rom, 27 april 2023. https://www.osservatoreromano.va/it/news/2023-05/quo-105/la-teologia-alla-prova-della-sinodalita.html
[13] Ibid.
[14] Anders Piltz, Synodalitet – en modell för det tredje årtusendet, Signum, nr 8, 2009.
[15] http://www.christianunity.va/content/unitacristiani/en/news/2023/2023-10-30-sintesi-1--sessione-xvi-sinodo-dei-vescovi.html
[16] Klaus Hemmerle initierade Focolarerörelsens ekumeniska biskopsmöten och har på sistone även fått en revival inom den trinitariska teologin, med en engelsk översättning av hans bok Thesis towards a trinitarian ontology.
[17] Ur artikel av Vivian de Marco, publicerad i den italienska tidskriften Nuova Umanità, 2012/6, nr 204. Min översättning.