I snart 100 år har samvetsfrihet funnits för den som av kristna eller sekulära etiska skäl inte velat bära vapen. Möjligheten till vapenfri tjänst är dock inte en rättighet. Samvetsövertygelsens äkthet prövas först av psykolog eller annan lämplig person. Erfarenheten visar att det varit lättare för den som åberopat religiösa skäl än för den som argumenterat utifrån en sekulär etik. Den som under den allmänna värnpliktens tid fram till 2010 till sist beviljades vapenfri tjänst fick »betala» genom förlängd tjänstgöringstid med några månader. Detta för att inga andra än de verkligt »samvetsömma» skulle ansöka om befrielse från vapentjänst. Samvetsfriheten kostade, även om frågan minskat i betydelse när nu färre tas ut för militärtjänstgöring.

Men samvetsfriheten sitter i andra sammanhang trängre i dag än för några decennier sedan. Visserligen går det att väcka opinion för samvetsfångar i andra länder, sådana som vågat kritisera en auktoritär och omänsklig regim. I Sverige fängslas ingen på sådana grunder. Priset som »samvetsömma» får betala visar sig i andra sammanhang och på andra sätt. Yrkesförbudet för barnmorskor som inte vill medverka vid aborter är kanske det tydligaste exemplet. Inte konstigt att många läkare bävar för den dag då Sverige kan tänkas öppna för aktiv dödshjälp. Ska då dessa tvingas att oavsett specialitet vara beredda att assistera vid dödshjälp, en utveckling som redan ägt rum i Kanada?

Riksdagsbeslut i djupa och svåra etiska frågor tenderar att få till följd att fortsatta samtal inte längre accepteras. Invändningarnas tid är förbi, majoritetens beslut ska leda till minoritetens tystnad. Inte heller får någon ställa sig vid sidan om och avstå från att medverka i beslutets alla konsekvenser.

Om den enskildes samvete negligeras och alltid underordnas majoriteten, kommer inte bara dennes samvete att korrumperas, utan själva samhällskroppen kommer att genomsyras av ängslan och angiveri.

Men varje land och varje sammanhang behöver för sin moraliska överlevnad också dem som vågar ifrågasätta samhällsnormer och överhetsbeslut, trots att det kan få personliga och yrkesmässiga konsekvenser. Om den enskildes samvete negligeras och alltid underordnas majoriteten, kommer inte bara dennes samvete att korrumperas, utan själva samhällskroppen kommer att genomsyras av ängslan och angiveri. Det fria samtalet kommer att tyna bort. Om inte lydnaden mot det som vi uppfattar att Gud säger i sitt heliga Ord får väga tyngre än majoritetsbeslut ligger vägen öppen till ett moraliskt utslocknande.

Historien uppvisar förfärande exempel på vart ett nedtryckande av den enskildes frihet och samvete kan leda. Vi kan inte hylla dem vars samvete har nödgat dem att opponera sig mot diktaturer som Hitlertyskland, Sovjetunionen eller dagens Ryssland, samtidigt som vi i praktiken bestraffar dem som i vårt eget land för sitt samvetes skull står i opposition till en del etiska beslut. Både kyrka och samhälle behöver mer, inte mindre, av samvetsdriven opposition. Inte bara den enskilda människan, en hel stat eller kyrka kan i annat fall korrumperas.

Om samvetets frihet talade inte minst Martin Luther. I Worms såg han faran i att handla mot sitt samvete. Ingen annan än Gud kan få råda över människans inre.

Samvetets röst kan vara mycket stark. Många har offrat en hel del för sin övertygelse. Någon skulle hellre dö än agera mot sitt samvete, även om de flesta nog skulle avsvära sig sin övertygelse långt innan avrättning. Några har ändå haft ett långt större mod än vad som tycks mänskligt möjligt. Kyrkan vet. Kyrkans historia är befolkad av martyrer som inte kompromissade med sitt samvete, med sin tro och bekännelse att Jesus Kristus är Herre.

Viljan till öppna och ödmjuka samtal saknas ofta, vilket vi även känner igen i Svenska kyrkan. Makten behöver inte samtalet utan skyr de samvetsröster som är bundna till troheten mot Gud, Guds Ord och uppenbarelsen i Jesus Kristus. I stället överordnas demokratiska majoritetsbeslut den enskildes samvete, även i kyrkan. Men säg det till Sophie Scholl eller Edith Stein, martyrer i det Tyskland där nazisterna kom till makten genom ett demokratiskt val. Till Martin Niemöller eller Dietrich Bonhoeffer, som opponerade mot den till staten bundna kyrkan, Deutsche Christen – den senare avrättad 9 april 1945.

Mod och integritet är avgörande om friheten ska försvaras. Och friheten måste försvaras mot ultimatum och hot om repressalier. Om majoriteten tvingar genom sina beslut, hur riktiga dessa än är för dem som vunnit omröstningen, finns ändå ofta bara förlorare. Uppbyggande lydnad är möjlig endast där invändningar möts med ödmjukhet och respekt, där relationen präglas av kärlek och båda sidor är villiga att lyssna och ta till sig argument. Om inte det sker, kommer frågor om ämbetet, äktenskapet, mänskligt liv och många andra frågor att vara olösta.

Varför väcker avvikande uppfattningar om livets början och slut, om äktenskap, kyrka och ämbete, sexualitet eller miljöhot så våldsamma reaktioner? Varför har vår kultur så svårt att hantera oenighet och försöker tysta alla invändningar?

En sådan kontroversiell fråga aktualiseras av Jesper Eneroth (S) i en uppmärksammad motion till höstens kyrkomöte. Han föreslår vad som i praktiken lär bli ett yrkesförbud för den präst i Svenska kyrkan som av samvetsskäl inte vill viga två personer av samma kön. Inte nog med det, motionen uppmuntrar även till direkt angiveri. Men vem vill ha en kyrka präglad av homogenisering, ängslan och undfallenhet? Majoriteten, förstås ... den för tillfället partipolitiska majoriteten, för majoriteten kan skifta med varje val.

I stället borde »samvetsmänniskorna» hållas högt. De fungerar som kanariefåglarna gjorde i gruvorna förr. När syrebrist hotade så dog de, ett varningstecken för arbetarna. På samma sätt är de samvetsömma signalmänniskor, när den åsiktsmässiga syrebristen tilltar.

Hur skulle Svenska kyrkan se ut i dag om respekten för dem som tänker annorlunda varit större? Om kyrkans beslutande organ var öppen för sann mångfald? Om kyrkan inte styrdes av partipolitik och dagens åsikter utan var lyhörd för hennes katolicitet, stora tradition och Bibelns ord?

Kan då inte den enskildes avvikande samvetsövertygelse till sist visa sig vara felaktig? Eller tvärtom. Kan det inte vara så att en dag, kanske i evigheten, visar det sig att minoriteten tog miste medan majoriteten förstått saken rätt? Eller tvärtom. Jo, det kan vara så. Men det är inget skäl för att nonchalera någons djupa övertygelse, däremot för att möta varandra med respekt och kärlek. Kyrkan behöver ha låga trösklar, men också höga valv och stor rymd.