Skammen, blicken och narcissismens problem i Ylva Eggehorns teologi

I denna recensionsartikel diskuterar docenten, prästen, terapeuten och författaren Fredrik Brosché, som bl.a. varit verksam som personalsjälavårdare vid Göteborgs stift och föreståndare vid Kyrkans själavårdscentrum i Göteborg, Ylva Eggehorns Texter – där en annan röst kan höras (Libris 2025. 263 sidor). En rad problematiserande aspekter anförs och ett alternativ till Eggehorns hållning ges i textens avslutande del. 

Femtio tidigare publicerade texter har valts ut och sammanställts till en bok av Ylva Eggehorn (YE i fortsättningen). Dessa innehåller många fräscha ordvändningar och poetiska bilder som charmar läsaren. Ibland känns det lyriska nästan förförande. Det som gör hennes formuleringar särskilt intressanta är att hon beskriver känslor bättre än många andra.

Narcissism är njutningen att spegla sig i en imaginär bild

Narcissism – bubblan omkring Jagets helhet, enhet och jubel

Jag börjar med den antika myten om ynglingen Narcissus, som fängslar YE, vilken böjde sig ner vid källan i skogen för att dricka vatten. Då upptäckte han sin bild i källans vattenspegel. Den attraherade, fascinerade och drog in honom helt i en bubbla. Bilden i vattenytan var vacker, mycket skönare än verkligheten. Vem vill inte vara vackrare? Han hörde bilden säga till honom: Detta är Jag! Jag existerar som en helhet och enhet! Jaget jublade. På digitalt språk kan vi säga att en nolla blev en Etta i alla avseenden.

Narcissism är njutningen att spegla sig i en imaginär bild. Det ger en euforisk kick som gör oss »höga» och kroniskt beroende av bilden. Namnet Narcissus kommer av det grekiska verbet narkáo, »bli avtrubbad» med mera – av det har vi både »narkos» och »narkotika».

Intensivt njöt han av att vara särskild, vacker, värdefull och utvald. Därför identifierade han sig med bilden. Det betyder att han gjorde sig till »detsamma» som bilden. »Identitet» kommer ju av latinets idem som betyder »det samma».

Detta kastar ljus över mor-barn-förhållandet. Inget är så vackert som mitt barn! känner modern. Ingen är så vacker som min mor! tänker barnet. I tvåsamhetens bubbla speglar sig mor och barn i varandra och identifierar sig ömsesidigt med varandra i djup reciprok glädje. För det lilla barnet är detta ett första sätt att vara tillsammans med en annan som psykologiskt sett endast delvis är avskild.

I texterna berättar YE om minnen av ett ursprungligt ljuvligt tillstånd i tidig barndom då hon fullt ut njöt av »kroppslig intimitet», den moderliga blicken och »trofasta relationer» i en ogrumlad enhet och helhet med modern (169ff).