Det är dags för mig att med ålderns rätt lämna redaktörsstolen för SPT, lägga ned tangentbordet och släcka datorskärmen. Åtminstone vad gäller uppdraget för SPT, som jag tillträdde i november 2016.

Att vara redaktör har varit utmanande, kreativt och stimulerande. Ibland förtvivlat, inte i uppgiften utan inför allt som oroar i Svenska kyrkan för att inte tala om i världen. Ibland hoppfullt som när man ser årets första tussilago i dikeskanten eller maskrosorna som bryter genom betong och asfalt. Eller en bortrullad sten och en tom grav ...

Hopp har blivit ett ord som far runt i vinden, liksom utan fäste. Bara uppmuntran. Men som kyrka hoppas vi inte i allmänhet, vi har inte ett imse-vimse-spindel-hopp utan ett hopp i Jesus Kristus, i hans triumf över synd och död, i hans uppståndelse och väntade återkomst.

Det har gjort uppgiften angelägen. Jag tycker mig ana tecken på förändring på flera håll, två motstridiga tendenser. Den ena är en fortsatt ökning av den inre sekulariseringen som en följd av partipolitisering, samhällsutveckling och teologiska trender – trender som sällan svarar mot vad som behövs i gudstjänstlivet, vid sjukbädden, i bikten och själavården, inför sökaren och den anfäktade och i trons undervisning.

Den andra är en nytändning. Samtidigt som vi sett en långsam utarmning av gudstjänstlivet och i viss mån även av församlingslivet så finns allt starkare tecken på en påkristning i samhället och en spirande tillväxt i många församlingar. Rapporterna är åtskilliga från olika församlingar och kyrkliga rörelser. Med detta följer en förväntan att kyrkan ska vara sann som Kristi kyrka, svara på sökarens undran om människans livsfrågor och stå stabil inför en allt genomsyrande sekularisering och skiftande värderingar.

För en tid sedan fick jag frågan om hur många artiklar SPT publicerar varje år. Det fick mig att räkna. Det är imponerande siffror. Den som prenumererar får helt enkelt ta del av ett enormt kyrkligt, teologiskt, samtidsanalytiskt och pastoralt material.

Under mina åtta år som redaktör har SPT publicerat ca 210 nummer och uppemot 2500 artiklar krönikor, kommentarer, ledare, predikoutkast. recensioner... Under ett enda år handlar det om närmre 300! Så att SPT läses av många är begripligt. Mer obegripligt är att den inte läses av ännu fler. För att svara mot hela kyrkans apostoliska rikedom är bredden stor bland skribenterna – från lågkyrkliga och evangeliska till högkyrkliga och katolska för att nu använda nästan tröttsamt vedertagna etiketter. I SPT finns en årlig skattkista av teologiskt, pastoralt, homiletiskt och samtidsanalytiskt material, vilket är desto viktigare i dag när allt fler frågar om kyrkans tro, om hållbara argument, om hennes etik och dogmatik. Och om Jesus Kristus.

Detta är inte möjligt utan en fantastisk redaktion, där varje medlem ansvarar för sin sektion samtidigt som vi gemensamt bidragit till helheten och dragit åt samma håll. Ledarna har varit osignerade, eftersom de växer fram ur ledarredaktionens gemensamma reflekterande, och att den samlade redaktionen står bakom. Ett stort tack till hela redaktionen för ett mycket gott samarbete. Det har varit roligt, stimulerande och utmanande.

Från och med 2025 tillträder Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, tidigare även rektor för Johannelunds teologiska högskola i Uppsala och författare till ett stort antal böcker, som redaktör. Kjell är ytterligt kompetent, så det är bara att välkomna honom. Styrelsen för Kyrkligt Forum, SPT:s ägarstiftelse, har gjort en väldigt god rekrytering.

Det kommer att stärka SPT att vara – som det heter i programförklaringen – »en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund». SPT:s inriktning fortsätter att bygga »på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder kyrkans utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation och kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.»

Jag har de gångna åren i möjligaste mån försökt leva upp till den ambitionen. Må det ha varit Gud behagligt och till läsarnas glädje och fördjupning.