Huvudscenariot är det vanliga: Från ledning och administration hörs positiva röster och försvar för ordningen. Från verksamhetens utförare och arbetsledare nära verksamhetsgolvet är rösterna ofta kritiska, ibland trötta och uppgivna när de blåser i visselpipan för att höras.
Två artiklar i Svensk Kyrkotidning respektive Kyrkans Tidning, om storpastoratens för- och nackdelar är då belysande. Peter Forsberg, domkyrkokaplan i Västerås, skriver i artikeln »Rapport från ett storpastorat» (SKT 5/2023) om sina erfarenheter från Örebro och Västerås och Jonas Lindberg, bitr. kyrkoherde i Uppsala, skriver i en gästledare i KT (nr 24/2023) om »Storpastoratens välmående handlar om relation».
Båda artiklarna fokuserar mer på ledningsstrukturen än på verksamhetsgolvet. Det är belysande. I en organisation med flera ledningsnivåer tenderar varje nivå att mer fokusera på att lösa problemen på nivån under sin egen än på vad den egentliga verksamhetens behov. Ju högre upp desto längre ner är den verksamhet som motiverar organisationens existens. Mellancheferna kan förhålla sig lojala med högsta ledningen och så främja sin egen karriär eller driva verksamhetens jordnära behov men då försämra sina karriärmöjligheter.
Till de stora pastoratens försvar brukar sägas att dessa underlättar för cheferna – församlingsherdar eller arbetsledande komministrar – med administrativa frågor, personalärenden, kommunikationsarbete, ekonomihantering, fastighetsfrågor. Peter Forsberg menar också att »en annan styrka som storpastoraten kan ha är att det finns ekonomiskt utrymme för att skapa en stab av stödfunktioner till verksamheten och till ledningen».
Det tyngsta försvaret brukar just heta: Ekonomiska besparingar! Men mig veterligt finns ännu inte någon utredning som visar att det har blivit besparingar. Utvidgningen av kansliorganisationen har medfört att stabstjänsterna blivit fler, medan anställda som utför verksamheten snarare blivit färre. Samma utveckling finns i andra förstorade organisationer.
Jonas Lindberg menar att »frågan om storpastoraten är dock viktig i mer generell mening. ... Det finns nämligen konstaterade fördelar i gemensamma bokningssystem, kyrkobokföring och samordnat konfirmandarbete och diakoni, utöver rena ekonomiska nödvändigheter. Men det förutsätter förstås att resten av organisationen fungerar väl också.»
Det finns konstaterade fördelar. Men de konstaterade nackdelarna av sammanslagningarna borde oroa mer – som färre gudstjänster, färre gudstjänstfirare och ökad distans till kyrkan för flertalet. Ett gemensamt bokningssystem faller platt jämfört med det personliga i att boka en kyrklig handling i direkt kontakt med en präst. Att boka ett dop är inte som att boka bord på en restaurang.
Jonas Lindberg hänvisar till en undersökning av forskarna Ann-Sophie Hansson och Per Hansson 2018 som visar att »församlingssammanläggningar har varit mest turbulenta där stora organisatoriska förändringar har skett utan tillräcklig förankring och dialog. De vanligaste bristerna är delaktighet, måltydlighet och ledarskap, vilket bland annat yttrar sig i växande administration, dålig arbetsmiljö och en ofta problematisk relation mellan kyrkoherde, församlingsherde och kyrkoråd». Så sant, inte minst att döma av alla dem som kontaktar mig i egenskap av redaktör för SPT (och även ledamot i Kyrkostyrelsen) från olika storpastorat över hela landet. Det är mer regel än undantag att förändringarna »skett utan tillräcklig förankring och dialog».
De stora pastoraten skapar problem i ledningsstrukturen. Mats Alvesson, professor och organisationsforskare, har beskrivit problemen med ledarskap i stora organisationer: »När vi observerat samspel mellan chef och medarbetare kan vi konstatera att det sällan fungerar som det beskrivs i managementpornografisk litteratur eller i offentliga rapporter om akademiskt eller pedagogiskt ledarskap. De så kallade ledarna sysslar mycket med administration och famlar ofta när de skall utöva ledarskap. Det blir ofta magplask. Ofta har man en positiv självbild som inte delas av personalen» (SvD 16/2 2014).
För några decennier sedan var kyrkans och pastoratens organisationsformer en icke-fråga. Besluten togs lokalt. Uppdraget att leda var nästgårds till dem som ansvarade för gudstjänster, diakoni, undervisning och mission. Kyrkan och församlingen var nära, närvarande och omedelbart nåbar för dem som sökte henne. Med en större organisation följde långa och långsamma beslutsvägar, medarbetare som kände sig osedda och oförstådda, som inte blev lyssnade till.
Andra frågor måste vara viktigare för kyrkan än ledningsstruktur, centraliseringar och bokningscentraler: Vad bygger församling? Vilka lösningar krävs för ungdomsarbetet? För gudstjänstlivet? För själavården? För den nära personliga kontakten med församlingsbor? Hur inkultureras en församling i det lokala och samhällslivet? Hur underlättas de anställdas möjligheter att göra sina uppgifter på ett enkelt och nära sätt? Är kyrkoherdens helikopterperspektiv bättre och sannare än utförarnas gräsklipparperspektiv?
Peter Forsberg avslutar sin artikel med en insiktsfull framtidsspaning. När de ekonomiska förutsättningarna förändrats och Svenska kyrkan blivit en minoritetskyrka anar han en framtid med en nära lokal organisationen: »Personligen tror jag på en återgång till gamla tiders kyrka, före professionaliseringen som framför allt skedde under 1900-talets andra hälft ... några få anställda och många fler ideella medarbetare är vägen framåt på sikt.» Så sant.
Faran är att innan dess så har de stora pastoratens organisation kvävt de nära mötena till döds. Idealiteten har upphört, engagemanget bland de få kvarvarande anställda, förmodligen främst präster, diakoner och timanställda organister, har falnat efter många års frustration.
Även Jonas Lindberg tänker klokt: »I strukturutredningens betänkande Närhet och samverkan från 2011 hette det bland annat att pastorat inte längre ska definieras som kyrkoherdens ansvarsområde, utan som samverkansform för församlingar. Det finns ett underifrånperspektiv i det som kan skapa en bättre maktbalans inom de stora pastoraten och något som därför också kan vara värt att påminna om.»
Men det blev inget underifrånperspektiv. Närhet och samverkan blev inte en samverkansform utan en centralisering och toppstyrning som gjorde församlingarna maktlösa. Det är hög tid att låta församlingarna samverka, inte toppstyras. Och det är dags att bereda marken för Forsbergs kloka framtidsspaning innan det är för sent.
Svensk Pastoraltidskrift
Svensk Pastoraltidskrift
Svensk Pastoraltidskrift