Storpastoraten – uppföljning och utvärdering

Några glimtar från Church of England

Storpastoraten tycks i Svenska kyrkan vara orubbliga. Ändå ifrågasätts de alltmer. Debatten blossar upp men falnar snabbt, när de som dominerar Svenska kyrkans beslutsfora i princip inte tycks bry sig. Den organisation som tog form fr.o.m. 2014 omprövas inte. Men problemet är inte bara Svenska kyrkans. I Engelska kyrkan (Church of England, CoE) ser vi motsvarande utveckling mot allt större enheter, en utveckling som till en början mötte ganska lite motstånd men sedan alltmer har ifrågasatts. Författaren, Canon Dr Malcolm Grundy, York, har i tidigare böcker skrivit om församlingsutveckling. Han var i ett tidigare skede ganska positiv till de stora enheterna men har numera sällat sig till kritikerna. Här kommer hans rapport från nuläget i Engelska kyrkan. Artikeln har översatts av Anders Alberius.

Under mina 50 år som präst i Anglikanska kyrkan har jag bland annat varit kyrkoherde, archdeacon (närmast i SvK är stiftprost/övers.) och chef för en ledarskapsorganisation. I likhet med många andra har jag blivit mer och mer bekymrad över att omorganisationen i kyrkan till allt större enheter har skett mer av pragmatism än av strategiska skäl och gemensamt tänkande. Vår kyrka har, precis som Svenska kyrkan, avsevärt förändrats under en tioårsperiod. Ibland förbryllande.

När jag gick i pension fick jag möjligheten att reflektera över vad som hänt, och varför, genom en forskningsuppgift på University of York St. John, som kom att leda till disputation. Mitt mål var att titta på hur Church of England (CoE) har genomfört förändringar i sin organisation både på församlings- och stiftsnivå.