Svenska kyrkan måste ha låga trösklar. Uttrycket tillhör den kyrkliga fraseologin, ofta upprepad, sällan genomtänkt. Floskeln måste problematiseras – för vad hjälper det om kyrkan har låga trösklar men saknar takhöjd, om huvudskeppet är trångt och valven bara har kryputrymme?
Vad hjälper det om kyrkan har låga trösklar men saknar takhöjd, om huvudskeppet är trångt och valven bara har kryputrymme?
Men om man med »låga trösklar» menar en kyrka med rymd, högt i tak för samtal och teologisk reflektion, om man menar en rymlig kyrka där många åsikter och stor mångfald ryms, då har Svenska kyrkan mycket att förbättra. I realiteten är hon i dag starkt försnävad, vilket bland annat motioner till kyrkomötet, uttalanden från partipolitiska förtroendevalda och prövningen av prästkandidater vittnar om. Eller att många, vare sig de är präster, medarbetare eller kyrkfolk, utövar självcensur som eftergift för omgivningens tryck på likformighet.
Åsikts-, samvets- och yttrandefriheten måste försvaras – också i kyrkan. Formellt gäller det förstås. Ändå känner många att munkaveln måste på. Röster från SKUI liksom Jesper Eneroths motion om angiveri och inkvisition mot präster som vill undvika att viga samkönade par, gör detta tydligt.
Oavsett uppfattning i sakfrågorna måste kyrkans rymd och rymlighet försvaras. Av alla. Det är inte alltid bekvämt. Vi kan bli upprörda över oliktänkandes uppfattningar, men det är nödvändigt för friskheten. Och friheten.
Annars kan vi inte hävda att Svenska kyrkan är en del av den apostoliska och katolska/ allmänneliga kyrkan, att hon är en trosoch inte en åsiktsgemenskap, och att tron på Kyrkans Herre, Jesus Kristus, är hennes centrum. Det hör till katoliciteten att olika teologiska ståndpunkter med ömsesidig respekt ges utrymme. Att censurera äldre fromhetstraditioner, karismatiska eller liturgiska förnyelserörelser eller teologiskt aktuella trender måste vara henne främmande. Enheten är en annan. Den är i Jesus Kristus som Kyrkans Herre.
Enhet, enighet och enhetlighet förväxlas lätt. Enheten förutsätter olikhet, enighet samförstånd och enhetlighet konformism. De tolv lärjungarna kom med olika traditioner och uppfattningar men möttes i enheten i Jesus. Tron på honom höll dem samman. Han var deras nav och kärna. Under tre år tillsammans med Jesus växte enigheten fram om vem Jesus var och är: Den levande Gudens son. Men det var inte en konformistisk enhetlighet.
En organisation, vars enhet är vag, lägger mycket kraft på att skapa enhetlighet, en fasad för att dölja olikheterna. Att många av kyrkans företrädare och dominerande röster kräver enhetlighet i etiska eller mer perifera frågor är ett tecken på att enheten i det väsentliga är svag. Liksom att det oroar att det till kyrkomötet motioneras mer om förvaltningen av kyrkans skogar än om församlingsbyggande. Följden blir teologisk utarmning där trons fundamenta förpassas till skamvrån för att prioritera annat. Enhetlighet blir då viktigare än en stark enhet.
SKUI, Svenska kyrkans utbildningsinstitut, är ett exempel, där de som utbildas för tjänst i kyrkan påtvingas en konformistisk enhetlig het. Obekväma teologiska profiler tystas. Samtidigt som biskoparna betonar en rymlig folkkyrka, att enheten förutsätter en variation av liturgiska traditioner, dogmatiskt tänkande och förståelse av kyrkans liv, så motverkas detta av dem som ska rusta medarbetare för framtiden.
Men inte bara SKUI förväxlar enhet med enhetlighet. Det finns ledamöter i Svenska kyrkans högsta beslutande organ, inte minst partipolitiskt valda för vänsterpartierna, som sätter enhetlighet i de politiska samtidsfrågorna före enhet i Kristi kyrka. Enhetlighet prioriteras på bekostnad av den enskildes samvetsfrihet och trohet mot kyrkans grunddokument i Bibeln och bekännelsen. Så blir det när politiska ideologier värderas högre än kyrkans katolicitet – att hon är Kristi kropp i världen.
Årets mest uppmärksammade motion – från socialdemokraten Jesper Eneroth – är ett övertydligt exempel. Rubriken »Obehörigförklara präster som diskriminerar» blottar många partipolitikers motvilja mot en rym lig folkkyrka. Eneroth avslöjar den politiska maktens strävan efter likformighet genom att vilja kringgå läronämndens och biskopsmötets avslag 2016 på en liknande motion. Aldrig så fina formuleringar om respekt för oliktänkande kan dölja den socialdemokratiska ambitionen att göra kyrkan socialdemokratisk, och att samhället med dess skiftande opinioner ska vara normerande för teologin, inte tvärtom.
En levande kyrka kräver teologisk diversitet, ett utrymme för forna tiders såväl som för nutida teologiska tolkningar.
Bifaller kyrkomötet motionen får vi en trång kyrka, där inte längre »valv bakom valv» öppnas oändligt, för att anspela på Tranströmers dikt. En levande kyrka kräver teologisk diversitet, ett utrymme för forna tiders såväl som för nutida teologiska tolkningar. Annars åker även Luther ut, för att inte säga Augustinus och Rosenius, Ireneus och Laestadius, Giertz och Wingren, Stendahl, Barth och Bonhoeffer. Utan dem, med deras olika teologiska tyngdpunkter, skulle kyrkan vara fattigare. Det blir hon också om inte de får vara kvar som har en traditionell äktenskapssyn och ingenting hellre vill än att som präster följa sin tro och sitt samvete. Eneroth saknar den respekten liksom socialdemokraterna och flera av kyrkomötesgrupperingarna. De försöker beskära kyrkan så hårt att den inte lär blomma på många år.
Som skäl för sin motion hävdar Eneroth ett diakonalt perspektiv. Vad som menas är oklart, men tydligen avses inte diakonins ursprungliga uppgift – att tjäna Kristus till människors bästa. I stället definierar Eneroth dia koni efter eget huvud och använder den som en allvarlig anklagelse om diskriminering.
Svenska kyrkan har sedan 2009 haft en fungerande ordning vid vigning av samkönade. Behov av förändring finns inte. Kan då motionen förstås på annat sätt än att socialdemokraterna vill köra över kyrkans tro, liv och tradition? Att man vill manifestera sin politiska makt och desarmera kyrkan genom en total brist på tolerans för dem som tänker annorlunda? Toleransnivån mot oliktänkande inom Svenska kyrkan börjar bli alltmer inskränkt. Bibelns ord och kyrkans katolska och apostoliska bekännelse ska tvingas in under samtidens åsikter och värderingar, under en politisk enhetlighetsfundamentalism.
Än en gång: Nu handlar det inte om samkönade vigslar utan om kyrkans frihet. Om hennes tro och trohet, om att värna hennes integritet och identitet, om att aldrig acceptera angiveri och inkvisition. Oavsett hur oeniga vi kan vara i sakfrågor, så måste varje kristen och varje präst försvara kyrkans frihet.