Svenska kyrkans ekonomiska situation – en omvälvande möjlighet

Det finns många situationer och berättelser i Bibeln om att förvalta våra resurser, ta ansvar för ägande, ekonomi och fördelning av tillgångar. Uppdraget att förvalta »det jordiska» anförtros dem som är kompetenta men i den bibliska historien finns en undertext av hur Gud genom människor förverkligar sin plan. Gud är inte ointresserad av hur rika skördar ska fördelas eller hur fattiga änkor ska överleva på sina torftiga tillgångar. Gud är inte mer andlig än att han skapar det materiella, »det jordiska», som ett skafferi för människans liv och levnad, till nytta och nöje.

Gud är inte mer andlig än att han skapar det materiella, »det jordiska», som ett skafferi för människans liv och levnad, till nytta och nöje.

Ett exempel är hur Josef, som kastats ned i en brunn av sina avundsjuka bröder, sålts som slav och hamnat i Egypten, blir förvaltare åt Farao. Kombinationen av att kunna tyda drömmar, lyssna till Guds röst och äga förmågan att skapa en effektiv administrativ och ekonomisk förvaltning gjorde Josef till en av Egyptens mäktigaste. Jesus berättar i sin tur flera liknelser om hur förvaltandet av det materiella utgör en del av det uppdrag och den kallelse som vi fått av Gud.

Trots dessa bibliska exempel separeras många gånger kyrkans ekonomiska förvaltande från hennes uppdrag och grundläggande uppgift, kanske därför att ekonomerna inte förstår själva uppdraget eller att kyrkans ledning på olika nivåer inte prioriterar kärnuppgiften.

Ändå erinrar inledningen till Kyrkoordningens elfte avdelning om Ekonomi och egendom om den bibliska tanken att det jordiska förvaltandet är en del av det kyrkliga uppdraget: »De som har hand om kyrkans ekonomi och egendom svarar för sin förvaltning inför både Gud och människor. Förvaltarskapet måste utövas med hänsyn till hela Guds skapelse. En förvaltare måste vara pålitlig och klok och kunna svara för sin förvaltning när den granskas.»

Under de senaste åren har Svenska kyrkans ekonomiska situation blivit alltmer ansträngd. Och inför framtiden är prognoserna entydiga: Kyrkans ekonomi kommer att krympa i ökande takt. Om detta finns i dag ett krismedvetande både lokalt och nationellt. Men om den nya situationen är en börda för kyrkan eller öppnar nya möjligheter råder delade meningar. Som det heter, nödens tid är även uppfinningsrikedomens tid. För att stärka församlingskassan och främja verksamheten har många församlingar startat sidoverksamheter som vårdhem, förskolor eller begravningsbyråer. På några ställen har man startat »sociala företag» där man kombinerat en praktisk diakoni med att erbjuda människor som stått långt bort från arbetsmarknaden att komma ut i arbetslivet.

En försämrad ekonomi medför att personalen måste minska och fler ideella behövs. Men idealitet är i princip inte en följd av de ekonomiska förutsättningarna utan en del av det kristna livet. Ökningen av antalet anställda kom under 70-talet, under samma period som utvecklingen av anställda inom offentlig verksamhet var explosionsartad. Trots den starka ställning som de anställda har i Svenska kyrkan till att påverka församlingens verksamhet, så är detta i stort sett något helt främmande i andra stora samfund och kyrkofamiljer. Utöver prästen finns möjligen en timanställd musiker och kanslist. Ungefär.

Paradoxen är väl känd, att parallellt med att antalet anställda ökat under de senaste decennierna, så har gudstjänstfirarna blivit allt färre. Det är inte länge sedan mer än 90 procent av den svenska befolkningen var medlemmar i Svenska kyrkan, vilket gav en extremt god ekonomi. Bortsett från de nordiska nationalkyrkorna lär ingen annan kyrka ha haft en lika stor pengapåse att ösa ur. Så möjligheterna fanns att utöka verksamheten. Fler stadsdelskyrkor och nya verksamhetsområden drev ytterligare på anställningsivern. Söndagsskolan knuten till gudstjänstlivet med frivilliga medarbetare ersattes av kyrkans barntimmar, syföreningarnas ideella sömnad för mission och diakoni blev diakonala samlingar med programverksamhet. Allt organiserat av anställda, allt gott och väl utifrån sin tids behov och ekonomi. Många ideella kom att anställas bort, och idealiteten blev inte längre en grundbult i församlingslivet utan mer ett komplement till de anställda.

Under de närmaste åren kommer den ekonomiska situationen att drastiskt försämras än mer, förvärrad av det stora antalet kyrkobyggnader som dränerar ytterligare ekonomin. S:t Johannes kyrka i Stockholm, som nyligen drabbats av akut rasrisk, är inte den enda kyrka där församlingens ekonomi är så usel att inte ens de mest nödvändiga åtgärder kan göras.

Vad är det som kyrkan inte kan upphöra med utan att upphöra att vara kyrka?

När kassan sinar, de anställda blir färre, kyrkornas skick försämras, då är det dags att fundera över det egentliga uppdraget: Vilken är kyrkans identitetsbärande kärnverksamhet som ingen annan kan utföra? Vad är det som kyrkan inte kan upphöra med utan att upphöra att vara kyrka?

Det korta svaret är att hon genom ord och handling ska rent förkunna evangeliet om Jesus Kristus och rätt förvalta sakramenten, Gud till ära och människor till tjänst. Hur det rent praktiskt ska formas måste beslutas lokalt, samtidigt som kärnan inte får gå förlorad. Kyrkans existensberättigande ligger aldrig i vilken nytta hon gör i samhället, inte i vilka samhälleliga behov hon svarar på utan enbart i detta: Att hon vittnar om, missionerar om, tillber och ärar den Gud som uppenbarat sig genom Jesus Kristus. När så sker drar hon människor till sig. Mässan firas inte primärt för att folk ska komma. Den firas för att tillbedja Gud. När hon gör det kommer folk, för då känner de igen var de kan finna svar på sin längtan.

En försämrad ekonomi tvingar kyrkan bort från att vara en producent-konsument-kyrka till att vara en relations-kyrka där församlingsbor kan vara aktiva, ta ansvar och vara med och påverka. Idealiteten behövs inte främst för att stärka ekonomin utan för att ta dopets och medlemskapets kallelse och ansvar på allvar. På så sätt blir idealiteten en del av det diakonala och missionerande arbetet. Om fler bär församlingens verksamhet blir det även fler som kan berätta om den.

En önskvärd bieffekt av färre medlemmar, försämrad ekonomi och ökad idealitet kan bli att de politiska partiernas intresse för Svenska kyrkan svalnar. Av de förtroendevalda kommer att krävas ett ökat engagemang för församlingen och för Svenska kyrkan, inte för det politiska partiet.

Det är som med Josef, det behövs fler som i profetisk anda lyssnar till Guds röst, som vågar vara obekväma om hur kyrkans ekonomiska förvaltning bör vara – att den måste främja kyrkans kallelse och identitet.