Ska växande i tro i dag vara något reserverat för i och för sig känslomässigt kämpande, men intellektuellt penetrerande funderingar, som slutar i tankar om att »min sanning» inte alls behöver vara »din sanning»
Även om vi skulle önska det, kan vi inte ge vidare de insikter som våra omvägar har gett oss till en annan människa. Var och en måste (like it or not) ta sina egna omvägar.
För att travestera ett klassiskt militärt talesätt, vi har brist på allt utom böneämnen.
På ett sätt, kan jag tycka, att det vetenskapen säger att vi skulle kunna, men inte kan, det kunde/kan Jesus. Vi människor funderar över lösningarna på det vi ännu inte klarar av inom våra fysiska ramar och matematiska formler i vår tredimensionella verklighet.
Det är tack vare Ordet vi kan tala om det som var, det som är och det som skall komma. Ordet är anamnesen som gör det förflutna och det kommande närvarande.