Det andas samma atmosfär som alla andra ceremonilokaler jag varit i. Sterilt och avskalat. Vitkalkade tegelväggar och lodräta träribbor. Bleka enfärgade jalusier, stilrena enkla men dyra trästolar och sedan inget mer. Känslokallt. Dött.
Vi sätter samman en idealiserad bild av oss själva, och intalar oss att den bilden är levande, någon att samtala med, ja, växa med. I själva verket snor vi in oss i isolering och stillastående.
När stressnivån stiger eller orken tryter är det lätt att falla tillbaka på de vanor som inte kräver ansträngande omvärderingar av situationen. Till detta kommer vår benägenhet att skjuta på beslut eller att inte ens ta dem.
En människa kan uttrycka minst lika mycket med små hand- och fingerrörelser som med sina ord.
De allra yngsta väntarna är vi. Nu är det vi som står längs vägen med palmkvistar i händerna och sjunger Hosianna! Eller så sitter vi på havets strand och hör vågornas dån och väntar i stor förskräckelse på vad som skall komma.