Tro och vetande – en nödvändig samhörighet

I denna artikel diskuterar Gert Nilsson, präst och docent i etik vid teologiska fakulteten i Lund, konflikten och samförståndet mellan tro och vetande. Fram till upplysningen rådde ingen motsättning, men under de senaste seklerna har den uppstått. Men, som här visas, så är den inte bara onödig och ett missförstånd, utan det vetenskapliga vetandet bekräftar den teologiska förståelsen av tillvaron. Författaren redovisar tre teologers syn på dessa frågor – Gustaf Wingren, K. E. Lögstrup och Bengt Hägglund.

I gammal tid fanns en nödvändig samsyn mellan tro och vetande. »Herrens fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den helige är förstånd» (Psalt. 111:10, se även Ordspr. 9:10, Pred. 12:13) är bibelord som ofta citerades i min barndom. Tro och vetande inte bara harmonierade med varandra, de förutsatte varandra helt enkelt. Denna samsyn rådde länge, faktiskt ända till upplysningen. Augustinus hävdade att man måste ha tro för att kunna förstå och den helige Franciskus betonade samsynen.

De första universiteten kom till genom kyrkans försorg. Uppsala universitets devis från 1600-talet, Gratiae verit naturae, Nådens sanning är naturens, tyder på att man då såg en samsyn. Lunds universitets vapen består av ett lejon som håller svärdet och Bibeln. Hela skapelsen var en enda natur, både synligt och osynligt.

Samsynen skulle emellertid komma att ifrågasättas. Vetenskapliga upptäckter gjordes som fick till följd att den dittills rådande världsbilden ifrågasattes. Eftersom kyrkan låst sig vid denna världsbild var konflikten ett faktum. Vetenskapliga resultat som stred mot denna betraktades som fientliga mot kyrkan, och så var konflikten ett faktum. Vi känner ju till hur vetenskapsmän kunde dömas till döden för sina upptäckter. Alltså måste det bli en separation eller modifikation, eller bägge delar.

Resultatet blev att teologerna gick till reträtt. När de fann att den dittills rådande tolkningen av den kristna tron stod i konflikt med vetenskapen löstes problemet genom den konstruktion som går under namnet deismen. Genom den blev teologin helt inomvärldslig. Enligt deismen har Gud skapat världen, lagt in sina lagar i den så att den kan styra sig själv, och sedan dragit sig tillbaka. Gud ansågs inte kunna ingripa i världen och dess skeenden. Så småningom skulle också den idealistiska filosofin ge upphov till en teologi som totalt ändrade teologins inriktning, nämligen när man förlade Gudstro till känslans och erfarenhetens område.

Dessa motsättningar, och teologiska reträtter, har varit till skada för både kyrka och vetenskap men samtidigt gett inspiration till nytänkande