Ordet synd är belastat och i många sammanhang trivialiserat, liksom ordet kärlek. Det är inte alltid helt enkelt att kommunicera meningsfullt om detta när orden står för mycket olika saker. Men om vi här koncentrerar oss på ordet synd och dess innebörd, måste vi kunna förmedla innebörden i och konsekvenserna av detta, synden, till vår omgivning och i våra församlingar – och ta detta på allvar.

Konsekvenserna av synden är, som vi vet, förödande. Den sargar och sårar själsligt, inte endast den som drivs av synden, om samvetet inte är helt bedövat, utan självfallet och i synnerhet den som drabbas.

Ytterst står den Onde bakom all synd. Om vi inte vågar säga detta, tappar vi känslan för hur allvarlig synden är i våra liv. Så också i relationerna till våra medmänniskor och till den skapelse vi är satta att förvalta. Men naturligtvis främst till vår relation med Gud, eftersom det är från Gud som allt gott utgår, all nåd och barmhärtighet.

Blockerar synden vägen till Gud är det snart ute med oss. Om vi inte, som Paulus (se t.ex. Rom. 7: 15, 17), inser vår belägenhet, utan trivialiserar eller negligerar synden och dess konsekvenser i våra och andras liv, riskerar vi alltså att tappa kontakten med Gud och förlåtelsens möjlighet till helande.

Vi riskerar att »missa målet» (het hattá) med våra liv. Det är så det kan beskrivas på det hebreiska språket. Synd är att missa målet. Att inte komma hem till vår Far.

Ett annat ord på hebreiska, som också översätts med vårt ord synd, är avón. Det har bl.a. betydelsen skuld och orätt, något som är förvridet och inte kan brukas som det ursprungligen var tänkt (såsom en krokig spik). Den synd som är vår och är vår skuld, är den som Kristus dyrt betalat: »Vi gick alla vilse som får, men Herren lät skulden drabba honom» (Jes. 53:6). I denna vers används orden avón.

Det tredje hebreiska ordet för synd, peshá, ger ytterligare en dimension om vad synd är eller kan vara, nämligen uppror mot Gud, dvs. att medvetet bryta mot Guds lag. Det sistnämnda ser vi tydliga prov på varje dag, inte minst i media. Det kan onekligen och allvarligt leda till det som det första ordet står för: att missa målet med livet.

Tar det emot att peka på mörkret, synden och skulden i våra liv?

Syndabekännelsen i mässordningen är därför en djupt befriande bekännelse. Alltför ofta verkar det dock som att beredelseordet numera utesluts i våra högmässor. Varför, kan man undra? Tar det emot att peka på mörkret, synden och skulden i våra liv?

Samtidigt är predikningarna inte sällan moralistiska till sin karaktär. Båda sakerna är olyckliga. Kombinationen är starkt oroväckande.

Om vi inte talar om mörkret, den Ondes och syndens realitet, kan en rätt ånger och behovet av ljus och förlåtelse i Kristus utebli. Vi kan då fastna och eventuellt i progressiv anda kalla orätt för rätt och lögn för sanning. Guds helighet och påbud skjuts undan. Det kan gälla i mitt eget liv, men även när vi talar om andras. Vi riskerar att dribbla bort det självklara att människan är både ond och god.

En påminnelse om detta kom nyligen i en ledare i Svensk Kyrkotidning (SKT 6/2025). I denna påstås, under rubriken »Är människan god eller ond», att människan »är god». Textavsnittet fortsätter: »Felet uppstår mellan människa och verklighet. Och det ger hopp. För om världens elände berodde på människans ondska, ja då vore allt förgäves. Om nu problemet sitter i det vi människor skapat, ja då finns kanske en chans att rätta till den.»

Gud och Jesus nämns inte i ledaren, och ondskans problematik får man inte riktigt klarhet i. Inte heller finns den Onde med i resonemanget. Människan är god, men ändå sitter problemet, enligt skribenten, i det vi skapat. Och vi kan rätta till det hela.

Det verkar alltså även gälla ondskan. Relationen individuell och strukturell omnämns inte heller. Resonemanget är även oklart när det gäller vad som menas med »verklighet».

På flera punkter är resonemanget inte endast problematiskt utifrån en logisk synpunkt, utan än allvarligare, även från ett teologiskt perspektiv. Slutsatserna tycks vara verklighetsfrånvända oavsett författarens intressanta erfarenheter från Häktet Kronoberg i Stockholm. De ger uttryck för något helt annat än det som förkunnas i Svenska kyrkas bekännelseskrifter (SKB). Och man kan fråga sig om denna liberalteologiska syn befriar människor. Kanske känslomässigt för stunden, men inte reellt.

Vi kan säkert rätta till en hel del, både i det som är och levs ut på ett felaktigt sätt i våra egna liv och i de relationer vi har tillsammans med andra, både på djupet och konkret, till del eller i mycket. Det gäller nog även den synd som tar form i strukturell ondska och kollektiv synd. Men vi är, vare sig vi vill det eller ej, en del i den värld som är bortvänd från Gud, där orätt har blivit rätt och lögnen sanning.

Tidsandan försöker skymma detta faktum. Flera ideologier likaså. Problemet är att det i dessa saknas en realistisk människosyn, dvs. att människan i grund och botten är både god och ond och därmed har en benägenhet inte endast till att verka för det goda, utan även för det onda. Att tro att vi i grunden kan rätta till hela problematiken på egen hand är naivt. Vi är drabbade av synden. Bakom detta fall står den Onde, splittraren. I relationen till Gud är vi helt beroende av Guds agerande, av Kristi verk.

Till sammanhanget hör ett problemkomplex som även innefattar arvsynd och en bredare förståelse av begreppet skuld. I våra liv föregår arvsynden all verksynd. Den kan, med ett modernt språkbruk, liknas vid en skada i människans själsliga DNA. Skadan fanns innan vi kom till och är en del av vår verklighet.

Skadan måste helas om vi skall bli hela, vår skuld betalas för att vi skall kunna stå skuldfria.

Problemet är alltså att syndafallet, när människan redan från början valde att inte lyssna till Guds vägledning, ledde till skadan (och nakenheten), och att den skadan nu finns hos var och en och ställer oss skadade inför Gud. Skadan måste helas om vi skall bli hela, vår skuld betalas för att vi skall kunna stå skuldfria.

Skulden föregår alltså verksynden och är inte endast en konsekvens densamma. Så har man sett på detta i vår tradition. Läs exempelvis Augustinus och Luther! »Skulden blir ett totalomdöme för människan», som teologidocenten Gösta Wrede uttryckt saken. Och då talar vi om något helt annat än »sjukliga skuldföreställningar» eller »en steril skuldfixering». Det handlar om en verklighetsbestämning, en förståelsehorisont utifrån en realistisk människosyn.

Det gäller att förstå den mänskliga dispositionen, skadan i vår själsliga DNA. Det är mycket som inte kan förklaras med att människan »är god».

Vi måste förstå innebörden i såväl vår främsta bön, »förlåt oss våra skulder», som i att vi alla är en del i »världens bortvändhet från Gud». Det är först då vi inser att all räddning ytterst hänger på Jesus Kristus. Det är i Hans förlåtelse och i Hans kraft vi får försöka göra väl i våra relationer och göra världen till en något bättre plats – i kampen både mot enskild och strukturell synd.

Intressant är, som Wrede påpekar, att »Bibelns utsagor om synd och skuld ofta står i vi-form». I kyrkan kan vi tillsammans bekänna, men vi kan behöva ledning i ett beredelseord. Enskilt kan vi bikta oss. Låt oss på allvar tala om synden och dess konsekvenser och, hur vi genom vår Herres verk kan befrias från vår skuld för att leva ett mer fullödigt liv, utan uppror mot Gud, utan att missa målet!