Det svåra med att tycka olika. Och befriande
Att vi alla tycker lika faller på sin egen orimlighet. Snarare handlar det om rädsla. Vi har underkastat oss en självcensur för att undgå bestraffning. Inte fysisk, sådan slutade vi med för länge sedan. Idag är vi mer sofistikerade. Den som uttrycker en åsikt som strider mot vad som påbjudits får strax stämpeln på sig som opålitlig, omdömeslös kanske till och med farlig. Straffet är marginalisering, ifrågasättande, utebliven befordran, fråntagna uppdrag och utfrysning. Inför den risken väljer de allra flesta tystnaden trots vetskapen om att det som var tänkt att sägas inte alls är förbjudet. Som de flockdjur vi är gäller det att passa in.
Anne-Marie Pålsson, Sydsvenskan 16/1 2023
Armbindlar
Dystert noterar jag att när vi far fram som förkunnare över jordens rund för att skänka den mångfald och individualism, lyckas vi med konststycket att göra alltsammans ensartat och kollektivistiskt. Texten på de regnbågsprydda armbindlarna som Internationella fotbollförbundet (Fifa) har förbjudit är talande: One love. Enhetligheten är massiv. Ett samhälle av armbindlar blir alltid svårt att andas i.
Lena Andersson, SvD 3/12 2022
Allegorin – och kanske även metaforen?
Bruket av allegorin är ett tecken på att någonting inte kan sägas rakt ut. Den uppstår i en ofri värld, där budskapet måste omvandlas till bilder för att komma undan censur eller rådande moraliska förhållanden. Den brukar sträva mot det tidlösa, det allmänna, det som är bortom det enskilda ögonblicket. Men det allegoriska betydelsesystemet är också intimt förbundet med skönlitteraturens sätt att återge människan som sådan, med en medvetenhet om just tidens ändlighet.
Maxim Grigoriev, SvD 28/11 2022
Missbrukad gudstjänst
Han [Benedikt XVI] varnade för tendensen att, som han uttryckte det, omvandla gudstjänsten till en självfabricerad gemenskapsritual eller instrumentalisera den för politiska syften.
Yvonne Maria Werner, Dagen 11/1 2023