På SvD:s ledarsida kunde man för en tid sedan läsa Lena Anderssons »Bokslut över de galna woke-åren» (1/6). Tidigare har vi kunnat läsa Inger Enkvists »Woke är vår nya religion» (SvD 9/11). Enkvist skriver att »wokeismen» vuxit fram i vår »västligt sekulariserade kulturkrets, där kunskap om trossatser, bibelberättelser och kristendomens historia tagits bort ur undervisningen». Hon hänvisar till Jean-François Braunsteins La religion woke (2022), som i sin tur menar att »wokeismen» är världens första »religiösa väckelse» med ursprung vid universiteten. Han skriver att han sett tidiga tecken på detta vid Harvard University.
Andersson är i sin ledartext skarpt kritisk till »woke-idéerna» och deras genomslag. Hon betonar det märkliga med att dessa idéer, som hon ser som en inverterad version av förföljelse av minoriteter, inte skedde »i form av tvång, utan genom ett i formell mening frivilligt förgiftande av samhällsandan». Hon fortsätter: »Lagar behövs inte där normerna är så stränga att skammen och skräcken för att säga och göra fel disciplinerar var och en till underkastelse. Allt sköter sig självt och censuren flyttar in i huvudet på medborgarna, i synnerhet på dem i ansvarig ställning.»
Men vad är då »woke»? Gäller Anderssons påståenden även Svenska kyrkan och dess ledare?
Själva ordet »woke» kommer från afroamerikansk engelska, där det i vissa varianter brukas som perfekt particip av ordet wake, det vill säga woken. I överförd betydelse står det för en politisk medvetenhet över det som ses som orättvisor, inte minst när det gäller ras, etnicitet, jämlikhet, diskriminering och genus.
Att påpeka orättvisor är självfallet rätt. Vi har som kristna en biblisk profettradition i ryggen. Men då ska det vara reella orättvisor, inga påhittade. Idémässigt finns det inom »woke» ett (marxistiskt) klasstänkande, i vilket man identifierar förtryckare och offer utifrån egna ihopsatta premisser.
Med postkoloniala termer utmålas generellt de vita kristna i Väst som skurkar. Så också katedralsbyggherrar i danska Skåne. I SVT:s Fråga Lund-program den 2 juni sade Gunnar Wetterberg att Lunds domkyrka är ett monument över svenskt (!) slaveri.
Men även genom att historiska statyer ska rivas, en gipsbyst av en dansk kung kastas i Öresund, och att ett vitmålat rum på en konsthögskola, benämnt Vita havet, kritiseras som ett rasistiskt uttryck. I vår svenskkyrkliga verklighet kan de församlingar som inte regnbågscertifierats uppfattas som suspekta.
I det »woke»-präglade tankegodset, »där symbol och verklighet är utbytbara och språket skapar verkligheten», frodas känslor av kränkthet. I identitetspolitiska termer och genom så kallade intersektionella analyser bryts eller mals traditionella kristna normer ner och ersätts av normbrytande eller normkritiska slagord. De som fortsatt argumenterar för heteronormativ tvåsamhet, som bejakar en basic design-tanke när det gäller kön och därför håller fast vid traditionell kristen äktenskapssyn eller kanske endast låter bli att öppet bejaka »woke-agendan», drabbas av hård intolerans, cancelkultur.
Här finns ingen nåd. Vita män, rentav präster, som representerar klassisk kristen tro, är för en del personer som anammat »woke-idéerna» genom sin blotta existens ett uttryck för förtryck. Därför skall dessa »svartrockar» målas upp för vad de är: »Förtryckare!»
Här gäller nämligen RFSL:s regnbågsfärger ‒ inte Noa-traditionens ‒ och till synes inget utrymme för försök till förståelse av en annan och möjligen kritisk inställning eller problematisering av »de galna woke-åren», »när ett någorlunda liberalt och tolerant samhälle på några få år övergick i ett stundom fullkomnat stamtänkande, när föreställningar om identitet och tillhörighet dominerade med hatisk kraft, när en rasande upptagenhet vid medfödda skillnader på gruppnivå var överallt för handen.»
Andersson skriver som om den tiden var över. Det är den ännu inte. I Svenska kyrkan ligger man dessutom efter i utvecklingen. Här frodas med all tydlig klarhet »woke» i en rad församlingar, i beslutsfattande organ och bland personer i ledande befattningar. Detta är uppenbart, om än inte »med hatisk kraft eller rasande upptagenhet om medfödda skillnader».
De teologiska samtal som i sammanhanget borde vara ämnade till teologisk fördjupning och problematisering om »woke-idéerna», eller för en delen andra läromässig frågor, ägnas istället åt att främja en så kallade teologisk breddning – i vilken den enda synden är att inte tillåta det mesta under regnsbågsfärgers glans och i intersektionell och postkolonial teoribildning. Under ett proklamerande av Guds kärlek, tillåts i detta tänkande det som även avvisas av traditionell kristen tro och som bygger på uppenbara bibliska anvisningar.
Saken är allvarlig. Vi skall inte kalla ont för gott och gott för ont, inte göra mörker till ljus och ljus till mörker.
Det blir särskilt allvarligt när budskapet proklameras av dem som har läroansvar. Hur mycket kan läran »breddas» utan att blir en annan lära? Domprosten G. A. Danell sade en gång att »fel i läran är värre än fel i livet, för med fel i läran är själva kompassriktningen förlorad». Hur blir det när de personer som skall bevaka och befrämja läran vägleder andra in på irrlärans väg? Breddningen eller nytolkningen är en urspårning som leder fel, även om den formuleras inkluderande och med en kärleksparoll.
Visst är Gud kärlek, men Gud är också helig. Det är väl knappast något tvivel om att Gud i sin kärlek väglett genom bestämda bud och ordningar. Det finns en »basic design» i skapelsen, en tanke om en man och en kvinna som parter i ett kristet äktenskap (Matt. 19:4‒6). Måhända i välmening förvanskas detta exempelvis i talet om uppemot ett femtiotal kön och en acceptans av polyamorösa förhållanden.
Vi ser inte sällan känsloargument på »woke»-grund som trumfar biologi, rationalitet och traditionellt bärande teologi. Man menar sig säkert vara framsynt och tolerant, värna mångfalden, men blir inte resultatet i själva verket enfald? Man är dessutom enbart upptagen med omsorg om vissa minoriteter, men är blind för eller ointresserad av andra.
Det finns onekligen en uppenbar risk för ett teologiskt förytligande i det som kallas teologisk breddning. Man erbjuder nämligen »woke-socker» i stället för den nödvändiga sälta som möter oss i det djuplodande, urgamla, kristna budskapet på biblisk grund.
Förhoppningsvis kan vi inom en snar framtid tala med samma tempus som Lena Andersson, preteritum – att »woke»-idéernas tid är över. Så även inom Svenska kyrkan.
SPT
SPT
