Ett nytt Herrens år, Anno Domini 2024 – mitt i en orolig värld där motsättningarna djupnar och vilsenheten ökar. Ett Herrens år där vi som kristna och kyrka aldrig får glömma att Han är den förste och den siste och är från evighet till evighet. Om Honom ska vi vittna också detta nya år.

Det är Honom vi är kallade att följa och tjäna – också under detta nya Herrens år.

I Kristus möter vi en paradoxal Gud – totalt utblottad och alltings Herre. Upphängd på ett kors och sittande på himmelens tron. Inför Honom får vi falla på knä i tillbedjan. Han »ägde Guds gestalt men [...] avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss». Han gjorde »sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors». Därför har »Gud upphöjt honom över allt annat [...] för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära» (ur Fil. 2:5–11).

Det är Honom vi är kallade att följa och tjäna – också under detta nya Herrens år.

Om vi förlorar den bekännelsen och ödmjuka hållningen, inför vem faller vi då på knä? Kanske inte inför någon? Eller bara inför det egna jaget? Eller inför någon som själv vill vara herre på världstäppan? För om inte Herren är herre, vem är det då i vår tid?

Bekännelsen till Kristus hjälper oss också att förhålla oss till alla som konkurrerar på den världsliga arenan. Många vill dominera, många vill inta den globala, mediala eller lokala tronen. Ännu fler låter sig övertygas att bli anhängare även av de mest udda teorier, av polariserande och aggressiva budskap, av dem som »har munnen med sig» som man sade förr.

Redan i oktober 1913 insåg den tyske reformpedagogen Gustav Wyneken hur lätt vi låter oss duperas, då han vid ett stort ungdomsmöte i norra Hessen utbrast: »Ska det gå så långt att man bara behöver ropa vissa ord som Tyskland, nationell, för att få ert bifall och era leverop? Ska vilken övertygande pratmakare som helst kunna driva er till begeistring bara för att han har dragit på sig rätt frasuniform?» Ännu var det då ett år kvar till Första världskrigets utbrott, men redan hade det börjat osa svavel från den kommande krutröken. Polariseringen tilltog. Det fredliga året 1913 började infekteras av krigshets.

Såg Wyneken någonting väsentligt? Ett grunddrag hos människan? Att låta sig övertygas av demagoger, av högröstade pratmakare som serverar fraser och floskler? Vad Wyneken hävdade för drygt hundra år sedan har inte mist sin aktualitet. Tvärtom. Nog vill man säga till den som rycker till sig de stora megafonerna: Om du har goda argument, varför skriker du då? Och om du inte har några argument, skrik!!!

Och det skriks i dag ut mängder av fraser och lögner för att fånga våra öron oavsett argumentens halt och sanning eller hur mycket hat, förnedring och polarisering man sprider. Det oroar. Situationen i världen är allvarlig. Det grävs djupa skyttegravar mellan länder, ledare och ideologiska positioneringar. Trumpismen har sina fanatiska anhängare. I Putinland väljer flertalet att tro på lögnerna som serveras även om man genomskådar dem.

Även i Sverige har debatterna hårdnat och personangreppen ökat. Visst, det har alltid varit rallarsvingar i de politiska debatterna. Vi minns Palme, Boman och Fälldin. Men från att ha varit retoriska mästerstycken med glimten i ögat har tonen hårdnat. Förödmjukelse, hån och personangrepp återkommer ständigt. Att kränka eller känna sig kränkt blir ett sätt att föra debatt. För att höras krävs ett allt tuffare ordval och en mer polariserad världsbild. Motståndare bemöts sällan med genomtänkta argument utan anklagas för att lida av någon fobi. Det goda samtalet dör eller blir till underhållning.

Det är inte bra, det är allvarligt, det ställer människa mot människa, grupp mot grupp. Med Jesus var det annorlunda, om Honom profeterade Jesaja: Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna (Matt. 12:20).

Egentligen borde inte någon av »dessa övertygande pratmakare» oroa. Vad som oroar är att så stora skaror lånar dem sitt öra och säljer sig till deras destruktiva budskap. Att låta sig styras av opinionen är farligt och varje partis och ledares frestelse. Att själv styra opinionen kan vara lika farligt. Om grunden för opinionsbildningen är medmänsklig respekt, aktning för de minsta, försonlighet, så är det välsignat. Men om den bottnar i hat, avund, gruppegoism och polarisering, så leder den mot en avgrund.

Orsaken till polariseringen och utanförskapet, till våldet och hatet, är självklart mångfacetterad. Hit hör den sociala skiktningen och segregeringen globalt som lokalt. Att minska klyftorna är nödvändigt – för allas skull och för en fredligare värld – men sociala klyftor och olika samhällsskikt kommer alltid att finnas. Det klasslösa samhället är en vacker tanke men ändå en förödande illusion.

I vår vilsna och polariserade tid söker många nya auktoriteter, ledare att följa och lyda blint. Då tar inte bara politiker och samhällsdebattörer plats, utan vi ser hur influensers med sin stora marknad blir prototyper för identitetssökare. En gång var det helgonen som var förebilder, men varken de eller Jesus Kristus är numera särskilt aktuella. Nu är det de som syns mest på sociala medier som formar människors tankar, värderingar och livsstil. Men är dessa några att hålla i handen när krisen drabbar? Håller deras värderingar att leva på och dö för?

När Gud inte längre är den yttersta auktoriteten och Jesus Kristus inte längre bekänns som Konungarnas Konung, så lämnas fältet fritt för andra aspiranter till kungavärdigheten

När Gud inte längre är den yttersta auktoriteten och Jesus Kristus inte längre bekänns som Konungarnas Konung, så lämnas fältet fritt för andra aspiranter till kungavärdigheten. Därför är det en förlust när epitet som Herre, Konung och Fader tonats ned i relationen till Gud, inte bara för att kyrkan då fjärmar sig från det bibliska språkets tilltal av Gud, utan också därför att man inte förstått människans behov av någon att följa och efterlikna.

Som kristna och som kyrka är vi kallade att vara motbilder, att komma med försoning där oförsonlighet råder, att förlåta så som vi är förlåtna i Kristus, att älska där hatet gror, att tala varsamt om och med varandra bortom åsikter och polariseringar. Vi har att likt åsnan bära Jesus Kristus på vår rygg till världens människor. Vi har att leva som bekännare och efterföljare till Jesus Kristus.

Vi vet någonting annat än hatets retorik och polariseringens grävda skyttegravar. Vi vet att det är en vinst att förlora sig själv för Jesu skull, att förundran och tacksamhet och medkänsla får oss att växa och kan förändra världen.