Är Svenska kyrkan äntligen beredd att missionera lokalt?

Det finns en skämsgarderob. Även för kristna och kyrkan, en garderob av tystnad om Jesus, av otydligt mummel om det centrala i kristen tro, av bristande frimodighet inför risken att ses som mindre begåvad, okunnig och vetenskapsförnekare. En garderob av ovilja att gå ut och berätta om kristen tro, att synas och höras.

Den har tagit sig märkliga och motsägelsefulla uttryck med allt från ett kyrkomöte som under många år konsekvent avvisat varje form av tydlig evangelisation och mission i vårt eget land. Lärande och undervisning, javisst. Men vittnesbörd? Återkristnande? Framför allt har de partipolitiska grupperna och då främst socialdemokraterna motsatt sig. Motiven som framförts i debatten har varit förvirrade och förvillande, ungefär – att vi som kyrka inte ska underkänna någons tro, att mission inte behövs för det är att skriva folk på näsan.

Argumenten har ofta parats med en negativ inställning till själva tanken på »omvändelse». Även om det inte uttryckligen formulerats så, är intrycket att kyrkans inre sekularisering inte setts som en fara eller belastning utan betraktats som en nödvändig anpassning för att kyrkan ska vara relevant för folk i allmänhet. Att man önskar en avkyrkligad kyrka, en kyrka som i princip är präglad av dagspolitikens och dagsåsikternas status – och av partipolitisk ideologi. Om detta finns numera omfattande dokumentation: Johan Sundeen 68-kyrkan, Jesper Bengtsson Reformismens väg, Klas Hansson Kyrkomöte och partipolitik och nu senast Per Ewert Landet som glömde Gud. Därför är det ett välgörande tecken att ropen alltmer hörts efter en kyrklig kyrka, en sakral, bekännande kyrka som gör och tror det som ingen annan instans i samhället kan. Exempel på skribenter som under de senaste veckorna utmanat här är Maria Ludvigsson i SvD, Björn Wiman i DN och Mathias Bred i GP.

Men även i Svenska kyrkan börjar tecknen bli fler på en förändrad inställning. SPT har i ett par ledare under förra året (så också i detta nummer) berört frågor om inre mission, om att omstarta församlingar, om ett nödvändigt förnyat fokus på Kyrkans Herre – frågor som det motionerats mycket om i Kyrkomötet men utan gehör.

Men, som tidigare nämnts, biföll den gångna höstens kyrkomöte oväntat två motioner om mission och evangelisation. Den ena handlar om att undervisning i församlingsbyggande ska bli en obligatorisk del av utbildningen på SKUI. Det är bara att hoppas att denna undervisning är öppen för insikter och kunskaper från såväl de traditionella som de mer progressiva grupperna i Svenska kyrkan. Den andra syftar till att Svenska kyrkan på nationell nivå ska ha en informationsoch evangelisationskampanj i hela landet om de kristna storhelgernas innehåll och mening – en kampanj som förenar missionen med undervisning.

Ett annat exempel är att Göteborgs stift efter yrkande från Tord Nordblom inrättat en stiftsadjunktstjänst med fokus på evangelisation och mission. Uppdraget är att »tillsammans med andra utveckla och stärka församlingsarbetet att föra vidare den kristna tron till nästa generation – barn och unga vuxna.»

Nordblom motiverar sitt yrkande med att »mission är Guds, den Treeniges verk; skaparens, frälsarens och livgivarens. Det är missionens Gud som sänder sin Kyrka i världen, och vi som församling, stift och enskilda, blir använda i Guds mission. Det sker ute i världen, men också i vårt eget land. Det är ett uppdrag vi alla har, inte bara de anställda utan Kristi kropp i sin helhet. Missionsuppgiften i Sverige är nu större än den varit sedan 1100-talet. Sverige är i dag åter ett missionsland, och, som någon formulerade det, ’Bara en döende kyrka försummar mission’ ...

Kartan håller på att ritas om, och vi behöver inte vänja oss vid att trons avveckling måste ha sin gilla gång. Det ökade intresset för religion och andliga frågor är en positiv utmaning.

En stiftsadjunkt för mission och evangelisation löser naturligtvis inte allt. Det är bara början, men det ger en mycket viktig signal om att församlingar och stift behöver stärka sin missionerande profil om vi i framtiden vill vara folkkyrka, mer än bara till namnet».

I en intervju i Budbäraren (11/12 2022) visar Svenska kyrkans nye ärkebiskop Martin Modéus på missionens betydelse: »Mission is finding out what God is doing and joining in – Mission är att ta reda på vad Gud gör och vara med.»

Redan 2013 hade påve Franciskus i Evangelii gaudium (2013) en missionsdröm, som är ännu mer aktuell nu åtta år senare. För detta gäller global lika väl som nationell och lokal svenskkyrklig mission: »Jag har en dröm om en ’missionsoption’, det vill säga en impuls som kan ge allt en ny form, så att Kyrkans vanor, hennes sätt att handla och tänka, tidsplaner och tabeller, språk och strukturer anpassas bättre till att kanalisera evangelisationen i dagens värld och inte bara syftar till ett vidmakthållande av det befintliga.»