Anna Elias är förskollärare, Montessoripedagog och prästfru i Göteborg. Sedan hon själv drabbats av utmattning vill hon delge SPT:s läsare av sina erfarenheter. 
Efter en reflextext kom önskemål om att skriva en del II om det här med utmattningssyndrom och då belysa händelseförloppet ur ett personligt perspektiv, men som har allmän bäring. Mot bakgrund av både min egen som andras erfarenhet, menar jag att vi som kyrka och församling borde öppna upp betydligt mera kring denna problematik. Varför? Det är så lätt hänt att vi som representerar kristen tro, fokuserar på våra erfarenheter av att möta andra, när dom drabbas av psykisk ohälsa eller andra personliga kriser. Att beskriva oss själva och den egna utsattheten, är långt ifrån lika självklart eller enkelt.
En erfaren själavårdare, som hade verkat under en stor del av sin ämbetstid på Västkusten, berättade att man tidigare (så gott som uteslutande?) ägnade sig åt andlig vägledning under själavårdssamtal. Det var säkert välment, men fick till följd att sådant själsligt skav som kändes i kroppen, kunde ligga och skava hela livet. Vederbörande hade suttit vid många dödsbäddar och fått hjälpa människor som hade levt ett gediget kristenliv och gudstjänstliv, men som ändå fortfarande brottades med sådan bråte som de kunde fått hjälp att släppa för längesedan.
Också av det skälet är det viktigt att vi synliggör att kroppen och själen hör intimt ihop. Precis som vår skapare har ämnat. En erfaren förkunnare brukar återkomma till följande uppmaning: »Alla får. Ingen måste. Fler borde.» Och såväl när det gäller själavård som bikt. Genom att delge delar av min historia, vill jag bidra till att undanröja sådana osunda uppdelningar som vi (psykiskt starka och lyckade…) och dom andra (med behov av vår omsorg och vårt stöd). Det är min ambition att formulera min berättelse med tillräckligt stor öppenhet och transparens, men samtidigt av mitt behov av personlig integritet, alltså vad jag valt att behålla för mig själv.
Ett utmattningssyndrom infinner sig självklart inte över en natt, en vecka, en månad eller ett år. Det insåg jag efteråt, fast jag i teorin vetat det långt tidigare. Jag uppfattar mig som en carer, en person som menar att en empatisk och omhändertagande attityd är en självklarhet. Att ta hand om, stå till förfogande, anpassa mig, snälltolka, kompensera och försöka förstå andras perspektiv.
Jag hade successivt trängt undan och prioriterat bort sådana självklara behov som alltid varit förknippade med lust för mig.
		 
		
	Denna artikel är för betalande prenumeranter
	Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.
	Registrera dig
	Har du redan registrerat dig? Logga in