»Det hörs mer när ett träd faller än när en hel skog växer.» Det kinesiska ordspråket är vist och tillämpbart på mycket. Ett legobygge tar några timmar, en snabb gest slår sönder det på någon sekund. En bil kräver kanske femtio timmar för att tillverkas men skrotas på några minuter. En civilisation formas under sekler och millenier men kan, som författaren och forskaren Jane Jacobs visat (Dark Age Ahead, 2004) brytas ned på två generationer. När det väl är förlorat, skriver hon, »går långsamt även minnet av det som förlorats förlorat». Två generationer. Femtio år. Då blir det inte kunskapen utan okunskapen som traderas.

Stafettpinnen som överförts från genera­tion till generation måste därför tas emot med både bestämd och varsam hand, för att bäras vidare, för att normer, värderingar och erfarenheter som tidigare erövrats inte ska gå förlorade men inte heller förbli statiska. Det gäller även ett levande kyrkligt församlings­liv som kan ta decennier att bygga upp, men några få år för att brytas ned.

Det har skrivits en hel del om att det un­ der de två-­tre senaste generationerna skett ett paradigmskifte i hela vår kultur, en för­ändring som går allt snabbare. Ny teknik och nya forskningsrön är en sak. En helt annan är de djupgående förändringarna i våra värde­ringar, etiska normer, tro och andlighet, sy­nen på livets gränsområden – i vad det är att vara människa.

Ska då kyrkan vara en motröst eller med­löpare i det skeendet? Kyrkan som en gång genomsyrade den antika världen med andra normer, en annan tro på en enda Gud. Och ett församlingsliv om vilket man enligt Ter­tullianus sade: »Se hur de älskar varandra!».

Då förändrade kyrkan världen. Nu förändrar världen kyrkan. Ska kyrkan virvla runt i alla förändringarna och drivas med i flygsanden eller vara den klippa som vindpinade kan trygga sig vid? Ska hon vara lite mindre kyrka för att passa fler eller lite mer kyrka för att vara ett alternativ? Och kanske vara det hon är i Kristus?

Då förändrade kyrkan världen. Nu förändrar världen kyrkan.

Detta är de stora frågorna och perspektiven för kyrkan. Undra på att det kan bli vilset och valhänt i den nära miljön, i att bygga försam­ling. Vad ska församlingen fokusera på? Vil­ken plats i samhället finns för kyrkan? Vem frågar efter den Gud som Jesus uppenbarat?

Men det är i det lokala som det förverkli­gas. I närmiljön tar de stora skeendena kropp i vad det är att vara och leva kyrka. Det är i den pastorala verkligheten, i de enskilda mö­tena som det händer, som ärkebiskop Martin Modéus betonar i intervjun i detta nummer.

Med början i detta nummer introducerar vi därför en ny avdelning i SPT – Pastoral verktygslåda – med korta praktiska artiklar för det pastorala hantverket. Avsikten är att ge red­ skap för att vara församling i vår tids stora förändringsskeenden. Poängen är inte att som församling stå emot samhällsförändringar utan att stå för vad den kristna tron är, vad Jesus Kristus gjort för oss, hur en församling lever i nuet om det så är urtida eller super­ modernt. Kyrkans arv har traderats genom två årtusenden, ett arv som vår generation nu får bära vidare med varsam hand.

I förra numret av SPT ställde ledaren frågan om till vilken nytta fyrtio års omorga­niserande av Svenska kyrkan varit. De djup­gående analyserna och utvärderingarna lyser med sin frånvaro. Statistik finns och en del rapporter har sammanställts (exempelvis Erik Keijser, Pyspunka) men en sammanhål­len överblick saknas.

Även om forskningens utvärderingar är otillräckliga så finns gedigen erfarenhet av vad som bygger eller river ned en församling. Inte minst småkyrkorörelsen från slutet av femtiotalet förstod betydelsen av närvaro, lättillgänglighet och att kyrkans kropp – både hus och människor – fanns i omedelbar när­het. Det tog decennier att bygga nya lokala livskraftiga församlingar medan raserandet kan gå på ett par terminer. Så här ges några reflektioner kring hur man bygger eller bryter ner – punkter som nog känns igen inom såväl hög­- som lågkyrklighet och av dem som vill leva i en levande församling:

1. Församling byggs när den söndagliga mäss­san firas så att den öppnar för det heliga och för att tillbe Gud. Den bryts ned när den firas för att folk ska komma, vilket ska­par osäkerhet och mer trevliga än heliga gudstjänster.

2. Församling byggs när det centrala får vara centralt, när Jesus Kristus som Herre och frälsare och det heliga i gudstjänst och li­ turgi blir synligt. Den bryts ned när det centrala görs perifert och Jesus Kristus sätts i skuggan, när dagens trender dominerar över trons fundament. Det kan ge tillfälliga framgångar men håller inte i längden.

3. Församling byggs genom lokal stabilitet och kontinuitet över många år för präster och personal, i gudstjänstlivets tider och liturgi. Den bryts ned av att organisationen är så stor att präster och annan personal enkelt kan omplaceras och den lokala kon­tinuiteten brister.

4. Församling byggs med en tydlig lokal iden­ titet och profil som personal och försam­lingens aktiva kan vara stolta över. Den bryts ned av att det mesta likriktas och ska ha samma profil, vilket skapar missnöje och trötthet.

5. Församling byggs när den lokala försam­ lingen har rätt att utifrån givna ekonomiska ramar besluta i viktiga frågor som budget, ekonomi, personal och anställningar, vilket engagerar och entusiasmerar. Den bryts ned av att besluten tas långt borta i en kon­trollerande hierarki, något som bromsar upp och förtar initiativkraften.

6. Församling byggs när kansli och adminis­tration är tjänande resurser för verksam­hetens utförare. Den bryts ned när central administration, kommunikatörer och för­troendevalda långt från verksamheten styr över det lokala, vilket skapar uppgivenhet.

7. Församling byggs när den som söker sig till kyrkan enkelt kan få kontakt med den lokalt. Den bryts ned när den som söker kontakt måste stångas med svårnavigerade webbsidor, centrala bokningssystem och frånvarande präster.

Oavsett vilket, samtalet måste föras, initiativkraften återvinnas, möjligheterna upptäckas. Och glädjen och frimodigheten i att bära Kristus till världens alla hungriga sökare få bryta fram.

Goda råd är dyrbara sägs det men de här är gratis. De kunde vara andra, de kunde vara fler. De entusiasmerar den ena läsaren men irriterar den andra. De som är långt från kärn­verksamhetens utförande blir väl frustrerade, medan de som står på det pastorala golvet troligen känner igen sig. Oavsett vilket, sam­talet måste föras, initiativkraften återvinnas, möjligheterna upptäckas. Och glädjen och frimodigheten i att bära Kristus till världens alla hungriga sökare få bryta fram.