Prästgårdsteologi, utmaning 3
I denna tredje utmaning i att bygga ett levande församlingsliv tar författaren, professor em., upp bikten som en självklar del i ett kristet liv. Bikten är å ena sidan privat. Vad som där sägs stannar mellan konfidenten och prästen. Å andra sidan är den en angelägenhet för hela församlingen för att bevara dess friskhet. Bikten är en bekräftelse och fortsättning av livet i dopets nåd.
Ett av de svåraste problemen med bikten i Svenska kyrkan är de föreställningar som är i svang om bikten. De är präglade av hur den framställs i romaner och på film, gärna med en (problematisk) präst i centrum. Bikten uppfattas som något typiskt för katolicismen, något som inte har med Svenska kyrkan att göra. För de som ändå vet att det finns en ordning för bikt i Psalmboken gäller ändå att den associeras med personliga kriser som nog ändå kan lösas på annat sätt. Bikten är ingenting för vanligt folk.
Prästerna vet att bikten finns och praktiseras i Svenska kyrkan, men hur djup kunskapen om den är må vara osagt. Läser man vad som under senare år skrivits om bikten försvinner den på något sätt in i en dimma av själavård. Vad vi vet av gjorda undersökningar är att prästerna inte alltid biktar själva.
Denna artikel är för betalande prenumeranter
Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.
Registrera dig
Har du redan registrerat dig? Logga in