Den inkarnerade kärleken

I denna artikel knyter författaren, som är diakon i S:t Matteus i Malmö, ihop Guds försoningsgärning i Jesus Kristus med diakonins uppdrag. Just – den inkarnerade kärleken. Diakonin är kyrkan i medmänsklig tjänst som ett tecken på Guds djupaste kärlek. Den har sin djupaste motivering i Jesus Kristus själv. Artikeln ger en teologisk och ecklesiologisk grund för diakonins karitativa uppdrag. Marie Bernéli har bl.a. skrivit boken Den inkarnerade kärleken – tankar om diakoni (Artos, 2022) – och har arbetat i såväl den jordnära diakonala tjänsten som med katekumenatets vägledning för sökare.

Kan man tala om diakoni som Guds inkarnerade kärlek, som antyds i rubriken? Att diakoni handlar om kärlekens omsorg och skapelsens återupprättande kan nog många instämma i, men vem är det som älskar och upprättar? Kyrkan? Diakonen? Medmänniskan? Gud? Det kan tyckas att svaret är självklart, men när vi försöker formulera definitioner av diakoni eller utformar församlingens diakonala arbete, är det inte alltid lika tydligt. Vi definierar ibland diakoni som kristen tro genom handling eller som medmänsklig omsorg grundad i Kristi kärlek eller ibland rent av som kyrkans sociala arbete. Gemensamt för många sätt att försöka definiera diakoni är att sätta fokus på målgrupper, behov eller typer av handlingar. Mer sällan förekommer definitioner som tar sin utgångspunkt i en kyrkosyn. Men begreppet diakonia har sin djupaste motivering i Kristus själv. Jesus är diakonen som kyrkans diakonia återspeglar, enligt en sakramental kyrkosyn.