Den konkretiserade tron

Den lutherska reformationen innebar ett lyft för den teologiska kunskapsnivån hos både präster och lekfolk. Bibeln översattes till folkets språk. Katekeserna ökade kunskapen och förståelsen för det som hörde till trons värld.

I vårt eget land växte katekesundervisning och husförhör fram på ett för alla tydligt sätt. Psalmerna blev undervisande och tron i många stycken intellektualiserad. Det räckte inte längre med att vara döpt och tillhöra kyrkan. Man behövde också lära sig och förstå.

Under 1600- och 1700-talet sattes skarpa gränser mot vidskeplighetens många gånger handfasta sedvänjor. Allt i ett gott syfte. Människan skulle upplysas och myndigförklaras. Men i det upplysande nitet riskerade samtidigt också något annat att gå förlorat – den praktiska sidan av tron.

Den sidan av tron ryms inte i ordens resonerande. När kyrkorummen blivit tömda på bilder, dofter, mystik och krångliga men lockade melodislingor, upptäckte den upplyste lutheranen att tron i all sin färdigpaketerade tydlighet hade tappat såväl sin dragningskraft som sin vardagsnära praktiska nytta.

Att konfirmationen, från att ha varit ett sakrament som öppnade en ny värld förvandlades till en examen som avslutade ett års undervisning, blev en illustration till reformationsprojektets baksida. Martin Luthers tanke att den intellektuella förståelsen av tron skulle göra den mer angelägen ledde till motsatsen. Kyrkorna tömdes och gudstjänstfirandet fasades ut.

Men något hände. När högkyrkligheten under 1900-talet stångades för införandet av sådant som då ansågs vara alltför katolskt, kunde man inte ana vilket genomslag detta med tiden skulle få. Att mässkrudar, korstecknande, ökat nattvardsbruk, ikoner, firandet av helgondagar, retreater, sakramentsskåp, liturgiskt tjänstgörande diakoner, ministranter, krisma, rökelse, jul- och påsknattsfirande, psaltarpsalmläsande och mycket annat har blivit allmängods i svenskkyrkligt liv, måste vara mer än vad man då kunde drömma och be om.

I takt med att invandrarkyrkorna blivit fler och ekumeniska influenser fått prägla det svenskkyrkliga gudstjänst- och församlingslivet, fortsätter nya uttryck och traditioner att smyga sig in. Vi ser att den praktiska och sinnliga sidan av tron får större plats.

När Martin Lönnebo presenterade Frälsarkransen möttes den av lika delar skepticism och nyfikenhet. Var detta en luthersk variant av radbandet? Lite kortare, lite färggladare, lite mer egenpåkommet och lite mindre jungfru Maria? Fast frälsarkransen visade sig fungera alldeles utmärkt som hjälp i vardagens böneliv. Svenskkyrkliga lutheraner upptäckte att det där med radband kanske ändå inte bara var tomt rabblande.

På sociala medier ser vi samma trend. Bland kristna »influencers» som tar plats i flödet ryms framför allt de som ger tydliga besked och praktiska råd. Tron ska inte gömmas undan utan synas och ta plats. Tiden då ett litet halskors bars i hemlighet under polokragen är borta. Nu är det stora synliga dinglande kors eller helarmstatueringar på Kristus som gäller.

Exemplen på den praktiska och synliga trons återkomst är många. Till årets kyrkomöte inkom en motion om ordning för välsignelse av hem, och det var på förekommen anledning. Allt fler präster vittnar om att de blir tillfrågade om välsignelsehandlingar. Förutom husvälsignelser önskas välsignelser av smyckekors, ikoner, biblar etc.

Även välsignelsehandlingar för olika livsskeden efterfrågas. Inför student, för gravida och nyförlösta, för nytt jobb, inför en stor resa, förnyelse av äktenskap, pensionering osv. Detta är något som Svenska kyrkan ska bejaka, och det vore bra om ordningar utarbetas och präster instrueras.

Vidare behöver Svenska kyrkan, i god luthersk anda, uppmuntra och utrusta människor att praktisera tron i vardagslivet. Hur hittar man ett pulserande böneliv i familjen, hur blir det naturligt att läsa bibeln tillsammans, hur bygger vi högtidsbord, hur implementerar vi traditioner, sånger, maträtter, inredning och pynt som påminner om sådant som evangeliet handlar om?

Kort sagt, hur svarar Svenska kyrkan, så väl på riks- och stiftsnivå som i församlingslivet på den växande längtan människor har att få uttrycka sin tro? Viljan att det ska både synas och göra skillnad att man är kristen? SPT som ända sedan starten uppmuntrat och drivit den liturgiska förnyelsen, fortsätter att inspirera till levande tro som får ta sig synliga och sinnliga uttryck.

Efter beslut av kyrkostyrelsen kommer den nya översättningen av Nya testamentet att delas ut till kyrkobesökare på den första söndagen i advent i år. Det är ett gott initiativ, men det behövs mer än så, annars riskerar den att bli ännu en oöppnad bok i hyllan som en hälsning från de många ordens kyrka. Utmaningen ligger i hur detta får bli en hälsning från Ordets kyrka, det Ordet som förkroppsligades i Jesus Kristus.

Att låta bibelordet få bli både synligt och sinnligt under advent 2026 i hem och församling vore den bästa förberedelsen inför inkarnationens stora fest.