Den nicenska trosbekännelsen, I

Reflexer och reflexioner kring ett 1700-årsjubileum.

Docent och kyrkoherde em. Folke T. Olofsson leder i denna artikel in oss på en resa i de teologiska spörsmål som ledde fram till den formulering som den niceno-konstantinopolitanska bekännelsen fick i samband med det ekumeniska konsiliet i Konstantinopen som hölls år 381. Såväl kristologiska som trinitariska frågor stod i centrum när Kyrkans lära skulle fastställas gentemot en rad läror som hade sanningsanspråk men som tog sin ansats i falska premisser och därmed drog felaktiga slutsatser vilket resulterade i irrläror.

Den nicenska trosbekännelsen – behöver man skriva något om den? Den talar väl för sig själv? Visst, om man vet vad man talar om. Det finns till att börja med en urversion och så finns slutprodukten. Att sedan omständigheterna kring vilka dessa bekännelser tillkom – kampen mellan kyrka och kejsare och mellan olika teologiska fraktioner – är rena actionfilmen eller rysaren, vilket inte gör saken mindre komplicerad. Och spännande.

Den som vill fira sjuttonhundraårsjubileet av den trosbekännelse, som prästen enligt 1942 års kyrkohandbok ensam reciterade från altaret på de stora högtidsdagarna och som i dag i många kyrkor högt och gemensamt bekänns av församlingarna, får vänta. Det handlar då förstås som det som vanligtvis går under benämningen »den nicenska trosbekännelsen».

För nu är det faktiskt så, att när vi talar om den nicenska trosbekännelsen avser vi nästan alltid den niceno-konstantinopolitanska (NC) från det Andra ekumeniska kyrkomötet i Konstantinopel 381. Strikt talat är »den nicenska trosbekännelsen» (N) den bekännelse som antogs av det första ekumeniska kyrkomötet som hölls i Nicea 325. Den utgör urformen, beabetad, förkortad och med tillägg för den senare (NC).

Kristologi och treeninghetslära

Fokus i den första nicenska bekännelsen (N) är kristologin. Den svarar på frågan vem Sonen, Jesus Kristus, det gudomliga Logos är i förhållande till Gud, Fadern. Man skulle lika gärna kunna tala om den trinitariska frågan eller problemet, eftersom kristologi och trinitet är intimt förbunda med och inflätade i varandra: Vad skall den kristna kyrkan tro och bekänna om Gud? Är den kristna tron strikt monoteistisk? Hur förhåller sig Fader och Son till varandra? Är Sonen gudomlig som Fadern är gudomlig, eller skall Sonen förstås på något annat sätt och i så fall hur?