Den nicenska trosbekännelsens bibliska grund
Gnosticismen höll på att leda till den kristna trons upplösning. För att inte förlora sin identitet var kyrkans uppgörelse med denna filosofi avgörande. Det skedde framförallt genom tre medel.
I denna artikel ger författaren, som varit verksam som komminister i Lilla Edet, bakgrunden i det bibliska material som tillsammans med den hellenistiska situationen i Nicea år 325 ledde fram till den bekännelsetext som fick sin slutgiltiga utformning vid konsiliet i Konstantinopel år 381 och som varje söndag bekänns över hela världen.
Inledning
Den nicenska trosbekännelsen började få sin fixering vid kyrkomötet i Nicea år 325. Fram till denna tidpunkt hade innebörden i Guds uppenbarelse i Kristus bearbetats och utlagts utifrån de bibliska skrifterna. Den unga kyrkan fick bearbeta vad uppenbarelsen i Kristus betydde i mötet med det judiska sammanhanget och i mötena med den kultur, i vilken kyrkan växte fram – hellenismen – och i det samhälle där hon verkade – den romerska staten.
Innan vi tar oss an bekännelsetexten, behöver vi studera den bakgrund i vilken niceatexten växte fram. Som nämnts är dessa flera.
Bakgrunder: Löftena och förutsägelserna i skrifterna
Pingsten
Vid pingsthögtiden, 50 dagar efter Jesu uppståndelse och som skildras i Apostlagärningarna kap 2, var judar från alla världens hörn närvarande. Många av dem tog emot Petri förkunnelse om Jesus, att han är den utlovade Messias.
