Konventikelplakatet – ett jubileum att begrunda
Ändå ansågs den av vissa vara ett hot mot den religiösa enheten, som också uppfattades som grunden för statens enhet och bestånd. Därför hade det flera gånger varnats för sådana sammankomster, och det 1726 utfärdade plakatet inleds också med orden »Kungl. Maj:ts förnyade plakat…»
Författaren, som är professor emeritus i bibelvetenskap, särskilt hebreiska, vid Lunds universitet, ger i denna artikel en kortfattad historik om konventikelplakatet av år 1726. Det har åter blivit aktuellt genom den kulturkanon som presenterades förra året (En kulturkanon för Sverige, SOU 2025:92). Kanske ligger det nära till hands att dra en parallell till vår egen tids kyrkliga förhållanden.
I januari 1726 utfärdades det beryktade konventikelplakatet, som nu alltså fyller 300 år. Det är dessutom av diskutabla skäl upptaget i den svenska kulturkanon och förtjänar redan i den egenskapen viss uppmärksamhet.
Allmänt känt är att plakatet förbjöd religiösa sammankomster utan prästerlig ledning. Behovet av en sådan lagstiftning står i samband med den pietistiska väckelse som i början av 1700-talet uppkommit i främst Stockholm och som hade förstärkts genom de krigsfångar som nu återvände från Sibirien. Det rörde sig om en kyrkotrogen form av pietism, som inte ifrågasatte kyrkans bekännelse utan främst yrkade på en religiös fördjupning.
Ändå ansågs den av vissa vara ett hot mot den religiösa enheten, som också uppfattades som grunden för statens enhet och bestånd. Därför hade det flera gånger varnats för sådana sammankomster, och det 1726 utfärdade plakatet inleds också med orden »Kungl. Maj:ts förnyade plakat…» (kursiverat här).
