En katolsk förståelse av ämbetet i Svenska kyrkan
Om prästämbetet tycks i dag råda en påtaglig oklarhet. Vad vigs man till? På vems kallelse går man? Vilket är uppdraget? Och har den apostoliska successionen någon som helst relevans i dag? Frågorna behöver ställas när det i vår tid mer blivit regel än undantag att präster går in i och ut ur sitt uppdrag, försöker hålla distansen till sin församling – helt enkelt tendensen att se på ämbetet som en anställning vilken som helst lydande under samhällets vanliga anställningsregler. Författaren är kyrkoherde emeritus och SPT:s redaktör.
Hon sa:
»Ni kunde förstås – avsvärja er.»
»Jag förstår inte.»
»Avsvärja er tro», sa hon och begagnade ett uttryck ur sin »Europas historia».
Han sa:
»Det är omöjligt. Det går helt enkelt inte. Jag är präst. Jag skulle inte kunna om jag också ville.»
Flickan lyssnade girigt. Hon sa:
»Precis som ett födelsemärke alltså.»
Så utspinner sig ett samtal mellan en alkoholiserad präst, »whiskyprästen», och en fattig flicka i en katolsk familj i en delstat i Mexiko. Efter en kommunistisk revolution tvingades präster antingen att fly, avsvärja sig sin tro, gifta sig – eller att avrättas. Den försupne prästen hade undkommit, hållit sig undan, fegt undflyende. Lite whisky var allt han fortfarande begärde.
Denna artikel är för betalande prenumeranter
Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.
Registrera dig
Har du redan registrerat dig? Logga in