Den otillräcklige prästen, del två

En katolsk förståelse av ämbetet i Svenska kyrkan.

Fortsättning från föregående nummer.

Att vara präst är att vara i tjänst – i Kristi tjänst till människors bästa. Inte i sin egen tjänst. Inte i människors. Hur kan man klara det? Vid prästvigningen infogas prästen i den apostoliska successionen och brännmärks med sin Herres sigill. Oavsett prästens personliga kvalitéer, så tillhör han den Herre som kallat och vigt honom. I detta finns en vila, en överlåtelse och en insikt: Inte jag, Herre, utan Du. Författaren är kyrkoherde emeritus och SPT:s redaktör.

Den onyttige prästen

G.K. Chesterton, denne apologet och aforismernas mästare, konstaterade retoriskt att »en präst kan kanske vid första påseendet verka lika onyttig som en katt, men han är lika fascinerande, ty det måste finnas någon egendomlig orsak till hans existens.»1

Denna egendomliga orsak är förstås ordets förkunnande och sakramentens förvaltande, egendomlig därför att den ur samhällets synvinkel också är onödig och obegriplig. Ur ett samhällsperspektiv kan det tyckas svårt att motivera och förstå betydelsen av prästens existens och uppgifter, men när dessa inte finns, när det inte längre finns rum för det sakrala i samhället, uppstår över tid en saknad, ett existentiellt tomrum, en odefinierad frånvaro av någonting – av Någon – så självklart att det inte observeras förrän följderna av frånvaron blir synliga.