Det ryska anfallskriget mot Ukraina angår oss alla. Men vad vet vi om ryskt tänkande och ryska argument i denna sak? Vilka tankemönster finns bakom »den ryska världen» och »det heliga Rus»? Författaren av denna artikel, som är entreprenör, romanförfattare och prästkandidat skriver bland annat att vi måste ruska av oss inlärda tankemönster om vad Ryssland och Ukraina varit och är i dag.
De sista tre åren har vi matats med nyheter, reportage, analyser och »expertutlåtanden» om kriget i Ukraina, samt med de möjliga motiv som kan tänkas ligga bakom Rysslands agerande. För många kom den totala invasionen den 24 februari 2022 som en chock, men kriget i sig hade då redan pågått sedan 2014. Rysslands fokus och involvering i ukrainsk politik hade existerat långt innan detta. Varför?
En ofta citerad anledning är Putins berömda ord redan 2005 om att Sovjets sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof – att han och den ryska politiska ledningen skulle odla en Sovjetnostalgi.
Gärna refereras i »Väst» till Rysslands och Ukrainas gemensamma historia, språkliga likheter, delad kyrklig tradition, släktskapet – som gör att man har svårt att släppa taget om varandra och som splittrar Ukraina. Inte sällan beskrivs Ryssland såsom havandes en 1000-årig historia, vars födelse skedde i Kyiv på 900-talet.
2022 talade representanter för Svenska Kyrkan om Kain och Abel för att förklara konflikten, att det var två bröder som slogs. Betydelsen blir då att vi talar om en enhetlig, gärna rysk eller östlavisk kultur, som slåss inbördes. Ett slags inbördeskrig.
Genom historien har Ukraina dolts bakom det betydligt större Ryssland.
Det är uppenbart att det för oss som ser in i skeendet från utsidan är svårt att se skillnad på de två kulturerna och folken – och genom historien har Ukraina dolts bakom det betydligt större Ryssland. Så har exempelvis för en studerande av kyrkohistoria den ukrainska religiositeten mer eller mindre totalt osynliggjorts bakom det vi lärt oss kalla rysk ortodoxi.
Jag vill påstå att Ukraina, dess religiositet, kultur, språk och folk mycket medvetet dolts av en »rysk graffiti», som framgångsrikt presenterats för och anammats av oss i »väst».
Två sådana begrepp som används i rysk propaganda är »den ryska världen» och »det heliga Rus». Det senare används i större utsträckning av den rysk-ortodoxa kyrkan, men begreppen ha växt in i varandra och nyttjas av både kyrkliga och politiska företrädare. Det är också begrepp som vi betraktare från utsidan använder, utan att alla gånger klart förstå dem eller vilken laddning de har, samt hur de numera är beroende av varandra.
Syftet med denna text är att för läsaren sära på båda begreppen, kort redogöra för deras historik och komponenter och exponera hur de används i propaganda, samt vad de nu är laddade med.
»Det heliga Rus»
Begreppet »det heliga Rus» återfinns redan i ett avlägset 900-tal och Kyivrikets kristnande och tillblivelse. Den berättelse som bäst skildrar detta är den mytiska Nestorskrönikan, en mustig berättelse om de första furstarna av Kyiv, Voldymyr, Yarsolav den Vise, m.fl., och hur de anammar kristendom i bysantinsk form, och om deras familjefejder. Enligt legenden skrevs den av munken Nestor vid Kyivs berömda grottkloster Lavra Pechersk. Detta kloster kan ses som den östslaviska ortodoxa kristendomens vagga.
Berättelsen skildrar hur ett ljus tänds i Kyiv och skiner ut i landet – ett heligt rike – Rus. Kyrkan, då underställd Konstantinopel, blev jämte fursten i Kyiv det som samlade ett väldigt landområde, innehållande bl.a. de europeiska delarna av Ryssland, Belarus och Ukraina. Någon direkt allians mellan furste och kyrka förelåg inte och hos Nestor skildras den ofta som konfliktfylld. Det kallades även »Kyiv-Rus». Termen »det heliga Rus» hade en mer kyrklig användning.
Just ordets Rus ursprung är omtvistat och har härletts bl.a. till oss skandinaver. Riket var i det närmaste en federation, innehållandes en mängd olika etniciteter. Den styrdes, ofta i osämja, av en stor furstesläkt. Ätten kallas den Rurikska efter Rurik från Svealand – allt enligt Nestor. När mongolerna anföll Kyiv 1240 var riket redan betydligt försvagat av interna bråk och föll snabbt.
Det gamla Rus kan sägas ha delats i tre delar. En västlig del med integrering mot Litauen och det framväxande Polen, grunden för dagens Ukraina. En nordvästlig del runt Novgorod i kontakt med Hansan och igen Litauen, till del grunden för dagens Belarus. En nordöstlig del som betydligt längre blev kvar under Mongolerna, det vi idag kallar Ryssland.
De två kulturerna som är föremål för denna artikel, Ryssland och Ukraina, tog helt egna banor och var mer eller mindre isolerade från varandra fram till 1600-talets mitt. Vid 1200-talets slut kan man säga att det som kallats »det heliga Rus» var borta.
Kulturerna och dess religiositet utvecklades olika. I och runt Moskva, »Moskoviet», knöts kyrkan, helighet och religion nära den politiska makten. Tsaren och religiositeten var enhetlig – dvs. det existerade inte så många andra kyrkor, men väl schismatiker.
Moskvastaten bröt stegvis den kyrkliga kontakten med Konstantinopel – men officiellt erkändes Moskva som patriarkat 1589.
Ukraina stod i en dialog med väst, Polen och Litauen, stundom ganska så hätskt, och dess ortodoxa kyrka bestod som knuten till Konstantinopel till 1686, när den underställdes patriarken av Moskva. Utöver detta hade Ukraina, då Ruthenien, ett stort landskap av kyrkor, inte minst den stora Grekisk-katolska kyrkan som ett resultat av unionen i Brest 1596. Här fanns även en flora av protestantiska kyrkor, en katolsk, samt en stor judisk befolkning, men även inhemska utövare av islam. I Ruthenien rådde alltså en stor pluralism när det gällde religiositet. En politisk allians mellan kyrka och stat förelåg egentligen inte – snarare var det en stökig relation.
Så här långt är det alltså viktigt att se att det inte finns någon direkt historisk eller kulturellt obruten linje mellan det »heliga Rus» och någon av dagens existerande kyrkor eller nationer.
Om idén om »det heliga Rus» kan sägas ha dött med Kyiv-Rus sammanbrott så återuppväcktes idén om en allians mellan kyrka/helighet och politisk makt i Moskvariket. Bekant för många är den moskovitiska självsynen som ett Tredje Rom, Konstantinopels arvtagare, ett heligt rike som med sin tsar försvarar den sanna, kristna tron. Detta yttrades bl.a. av munken Filofej av Pskov 1511. Det är staden Moskva, eller Moskoviet, som avses, inget Rus. Tankarna knöts till eskatologiska och messianska förväntningar på detta Tredje Rom, underströmmar som blev kvar som en del av rysk kyrklighet och kultur. 1547 kröntes Ivan IV, också kallade den Ivan den förskräcklige, till tsar i Moskva. Han var den förste härskaren som på allvar började hävda ett arv från Kyiv-Rus, och lade stor möda på att bevisa sin härstamning från Rurik.
Moskoviet blir Ryssland
Tanken på att vara ett Rus, eller ett Ryssland, är något som långsamt växte in i Moskoviet och snarast fick sin accentuering med Peter den Store och Rutheniens/Ukrainas stegvisa inlemmande i det framväxande imperiet. Under 1700-talet, och främst under Katarina den II, omformades regionen till att kallas för Nya eller Lilla Ryssland – termer som återkommer i nutida rysk retorik.
I takt med att imperiet Ryssland växte, och konsoliderades, med den rysk-ortodoxa kyrkan som stöd, behövde också de kyrkliga strukturerna renodlas. Vi ser då hur begreppet »det heliga Rus» återkommer och avser då hela den väldiga rysk-ortodoxa kyrkoprovinsen, som inrymdes i tsarernas Ryssland. Behovet av att legitimera sin rätt att härska knöts i ökande grad till historien och Kyiv-Rus tidiga gryning.
När Patriark Kirill av Moskva idag återkommande talar om »det heliga Rus» avser han alltså denna provins som sin kyrkas rättmätiga område att råda över. Han drar även en tråd genom seklerna tillbaka till Kyiv-Rus och menar att det finns en helig, obruten linje; att de båda folken kommer ur samma dopfunt, vilket på ett plan kan sägas stämma, men det är lika relevant som att säga att alla nordiska folk kommer ur en specifik tysk dopfunt. Stigarna som leder tillbaka till Kyiv-Rus är mycket olika och historien omkring dessa tolkas inte på samma sätt.
Tillbaka till Konstantinopel
När Ukraina 2019 på nytt fick en »ny» självständig ortodox kyrka, underordnad patriarken i Konstantinopel – återgick man till ordningen före 1686, och patriark Bartolomaios I blev dess överhuvud – i det att ett tillfälligt förvaltningsuppdrag för Moskva från 1600-talet återkallades. Alltså ser den ukrainska kyrkliga traditionen och tidslinjen väldigt annorlunda ut i jämförelse med hur patriark Kirill uppfattar den. Detta oaktat att Ukraina också ägt ett pluralistiskt kyrkolandskap fristående från staten, tillskillnad från Ryssland. De barn som alltså båda ser sig som arvtagare till »det heliga Rus» uppfattar arvet väldigt olika.
Ett tillfälligt förvaltningsuppdrag för Moskva från 1600-talet återkallades.
»Den ryska världen»
»Den ryska världen» är liksom den tidigare termen ofta uppfattad som mycket gammal, stor och en blandning av öst och väst, närmast en gåta – inte sällan förstärkt av Rysslands berömda skönlitterära författare, filosofer och teologer. Termen myntades under 1830-talet av greve Sergei Uvarov (1786–1855), vid tiden utbildningsminister och medlem i det ryska Vetenskapsrådet.
I Ryssland under 1700 och 1800-tal växte alltså självmedvetenheten att man inte längre var Moskoviet utan ett ryskt imperium, ett Ryssland, i vardande. Men identitetsbyggandet var flytande och i process. 1825 gjorde grupper av officerare och intellektuella en väpnad revolt mot tsarmakten och krävde konstitutionella reformer, inspirerade av den franska revolutionen och upplysningen, det s.k. Dekabristupproret. Missnöjet jäste även i de olika delrepublikerna, där man inte såg sig som en del av en rysk imperial identitet – t.ex. i Ukraina, Baltikum och Polen.
Upproret slogs ner, men tsaren och den politiska makten var djupt skärrade. Greve Uvarov utarbetade då en ideologi för att bemöta hotet. Detta skulle implementeras i utbildningsväsendet. Han myntade begreppet »den ryska världen» och en tredelad slogan; »ortodoxi, autokrati, nation» (den ryska.) Medvetet kontrades detta mot det franska liberté, égalité, fraternité. Uvarov kallade detta för en »politisk religion.»
Troheten mot dessa tre begrepp skulle binda samman imperiet. Han lanserade samtidigt en omskrivning av historieundervisningen, som noga knöt samman dåtidens Ryssland med ursprunget i Kyiv: att det fanns tre broderfolk, storryssar, lillryssar (ukrainare) och vitryssar. Ryssland var då en trio av tre områden och folk, som äntligen under kyrka och tsar fått återförenas efter mongolernas härjningar och polackernas försök att splittra dem. Ryskan som språk var en förenande länk. Kyrkan var en integrerad del i konceptet, ett av de tre värdeorden, och bistod i unifieringen.
Uvarov var alltså den som sammanförde olika ideologiska element och skapade en gemensam lära för Ryssland, förkunnad via kyrka och skola. Innan honom kan man inte tala om »den ryska världen» eller någon samlad nationalism som ett statligt projekt – endast olika processer i vardande. För alla olika folk och kulturer som rymdes i imperiet blev denna politik förödande. I Ukrainas fall exempelvis genom det kejserliga dekretet Emz Ukas av 1876, som förbjöd all användning av ukrainska och tryckta ukrainska produkter. Det förblev på plats till 1905.
Under 1800-talet följde Uvarovs tankar statens, men växte även in i andra rörelser som till del hade en samsyn med dessa.
»Det heliga Rus» växte samman med »den ryska världen»
Narodniker, efter det ryska ordet för folk, var en grupp som hyllade det enkla ryska folkets liv. Vad innebar ett ryskt sätt att leva? Slavofiler var en rörelse som odlade den egna ryska självsynen och tanken om att Ryssland bar en unik historisk uppgift. Det är fel att säga att de var renodlade nationalister, för staten Ryssland i sig var inte i fokus, mer det ryska ödet. Man funderade över den ryska idén, om att vara en antites till ett borgerligt, dekadent, förnuftigt Väst. Vad var sann rysk religiositet? Rörelserna har fött fram en rad fantastiska författare, filosofer och teologer. De äger det gemensamt med Uvarovs politiska projekt, att de omfamnar hans historie- och kultursyn, projektet att fånga det sant ryska samt i regel hans tredelade slogan.
Vid den ryska revolutionen fördrevs en lång rad präster, teologer och intellektuella, samt personer som politiskt representerade tsarmakten, de sista ibland kallade »de Vita». Medan Sovjet hanterade omvälvande interna problem, inbördeskrig, svält, ekonomisk kollaps, m.m., så formerade sig dessa grupper i exil. Till stor kom de att bli tongivande i Väst för hur Ryssland var och skulle förstås – på många sätt koherent med greve Uvarovs syn. »Vita» grupper växte samman med kyrkliga och intellektuella, odlade rysk romantik och ofta mycket konservativa värderingar. Inte sällan blev eskatologiska och messianska tankar understrukna.
Ivan Illyn (1883–1954) var en rysk adelsman, monarkist och filosof, som kallade sig slavofil och rysk ultranationalist. Han förespråkade en av Gud given moralisk tsar som tillsammans med kyrkan skulle styra Ryssland – inom de gränser imperiet ägt. Illyn hade även samröre med andra samtida europeiska fascistiska rörelser. General Anton Denikin, (1872–1947) var adelsman och slogs för de »Vita» under inbördeskriget, bland annat i Ukraina. I stort delade han Uvarovs och Illyns tankar, och var en stor ovän till idén om ett självständigt Ukraina.
Han skrev flera böcker på temat om ett odelbart, heligt och evigt Ryssland. Hans memoarer har inspirerat många senare nationalister. Båda dessa individer är bra exempel på hur »Vita» konservativa växt samman med kyrka, religion och teologi i »Väst». »Det heliga Rus» växte samman med »den ryska världen.»
Ukraina upplevde då en sällan skådad blomstringstid, kultur och språk odlades.
Kort ukrainsk blomstring
I Sovjet drevs inte idén om »en rysk värld», Lenin och bolsjevikerna skydde nationalism som något borgerligt dekadent. Samtidigt måste de förhålla sig till att många grupper slagits för nationell självständighet snarare än revolutionens sak under inbördeskriget. För att hålla samman det spretiga imperiet underlättade Lenin på många sätt för delrepublikerna att odla sin säregenhet, bara de var trogna unionen i stort. Ukraina upplevde då en sällan skådad blomstringstid, kultur och språk odlades.
»Den ryska välden» odlas som tanke
Detta fick ett abrupt slut med Stalin, som snarast ville samla republikerna runt makten i Moskva och såg etnisk unicitet som ett potentiellt hot. Ryskan som språk och »storryskhet» blev ett sammanfogande kitt – men rysk nationalism i sig fanns inte så tydligt uttalad. Uvarovs slogan kan sägas ha bytts ut mot: Läran, partiet och unionen.
Vid Sovjets sammanbrott rådde ekonomisk och ideologisk kris i samtliga f.d. Sovjetrepubliker. I Ryssland och hos president Jeltsin fanns en strävan att distansera sig från Sovjets usla rykte och brott. Han ville utröna vad som var unikt ryskt och hur det kunde behållas i det att man närmade sig det liberala väst. Många ultranationalistiska och sovjetvänliga grupper slogs om utrymmet i detta projekt och befruktade till del varandra. Gemensamt var att man ogillade det dekadenta »Väst», sökte en unik rysk identitet, och var övertygade om att Ryssland ägde en historisk uppgift.
1995 trädde filosofen Petr Shchedrovitsky och politiska tänkaren Gleb Pavlosky, (senare Putins »spin-doctor»), fram och formerade det Ryska Institutet. Man ville utröna vad Ryssland var, vad ryskhet betydde, och vad »den ryska världen» bestod av. Samtidigt var det en PR-maskin för Ryssland och ryskhet i stort. Båda företrädarna bekände sig som slavofiler och återlanserade tankar från kända tänkare ur den rörelsen.
De definierade ryskan som det rep som förenade ryssar, var än de bodde, och att »den ryska världen» var en civilisation, såsom Rom, snarare än en nation. De ville skapa en stolthet hos ryssar, men ägde även en tydlig messiansk idé: »den ryska världen» var det redskap som skulle rädda mänskligheten. Att vara ryss definierades inte som etnicitet – utan att dela »den ryska världens» öde och värderingar.
En annan stark röst ur den »Vita» diasporan för Rysslands sak var författaren Alexander Solzjenitsyns. Det var för honom viktigt att Ryssland återknöt kontakten med sitt pre-revolutionära förflutna, med kyrkan och att landets gränser skulle dras efter Katarina den II gränser. Han propagerade för att Belarus och stora delar av Ukraina skulle annekteras och att det var Lenin som gjort misstaget att skapa nationen Ukraina.
Alexander Dugin
Under det röriga 1990-talet trängde sig ytterligare en tänkare fram, Alexander Dugin. Denne rörde sig i tydliga ultranationalistiska och esoteriska grupper, tidigare medlem i ett hemligt sällskap, »The Black Order of the SS». Dugin lyckades med att fånga upp och kombinera extremhöger med romantik för Sovjet i partiet »National Bolshevik Party», och odlade framgångsrikt kontakten med makthavare. Men med boken Geopolitikens grunder tog han steget från råskinn på högerkanten till det politiska finrummet, med positionering runt Dumans talman i geopolitiska- och säkerhetsrådet.
1999 konverterade Dugin till gruppen »gammaltroende» och tog ett avstånd från sitt röriga förflutna. Han hade nu förvandlats till en seriös akademiker, producerat en doktorsavhandling (år 2000), och blivit en religiös och politisk tänkare och brinnande nationalist. År 2001 förenades han med Gleb Pavlovsky och grundade »Evraziia», en plattform för deras tankar och ett politiskt parti som stödde den nye presidenten Putin. Dugin lanserade idén om Eurasien, som inte exakt var »den ryska världen». Detta imperiums kärna var Ryssland, med traditionella värden, i konfrontation med de dekadenta »Altantisterna», dvs. »Väst». Detta rike, som var ett »civilizational space» för de som talade ryska och delade ryska värderingar. – var inte olikt tsar-Rysslands gränser. Dugin menade att det var folket, narod, som var viktigt, nationen i sig var död som begrepp. Dugin hade hittat nu en medelväg mellan fascism och kommunism – en tredje väg – men han var absolut motståndare till liberalism och »Väst». Denna väg förkunnade en multipolär värld, där starka kulturer påverkade sin omgivning, fokuserade på sig själva och sin unicitet, kulturellt, politiskt och finansiellt. Hans Eurasien var en av dessa poler och ägde därmed rätten att dominera sitt område.
Globalism, demokrati och modernism var något ont, (Antikrists rike) och skulle till varje pris nedkämpas. År 2008 blev Dugin professor i filosofi vid Moskvas universitet, i konservativa studier, med det uttalade målet att starta en motkraft mot Upplysningen. Amerika och Europa var Dugins ärkefiender och han förordade att de måste splittras genom att man där stödjer grupper på höger eller vänsterkanterna.
År 2014 utropade Dugin att Rysslands krig är heligt och att Putin är en nästa tsar i Ivan IV:s, Peter I:s och Stalins anda – för ryssar skall styras av en tsar av Guds nåde i dessa sista tider.
Generellt gäller att Dugin i allt han skriver förenar en mängd vetenskaper, gärna med religion och ockultism, och ibland lätt kan avfärdas som en galen fanatiker – men att grunddragen i hans tankar på ett oroande sätt cirkuleras av mer etablerade politiker i Ryssland, så även hos oss i »Väst». Jag vill, tyvärr, påstå att få politiska tänkare har haft en sådan influens i världen av idag som Alexander Dugin, och att detta till stor del är outforskad terräng.
Dugin och Putin
Dugin och Putin växte närmare varandra. Även om den senare alltid hållit ett visst avstånd till den förre har Dugins idéer senare dykt upp på olika sätt, något friserade. Putin själv gav dock i inledningen av sitt presidentskap skenet av att vara »Väst»-tillvänd. Men vad som tidigt var ganska uppenbart var hans sakralisering av Andra Världskriget och Sovjets kamp i detsamma. Gradvis ökade omnämnandet av »den ryska världen» och det är tydligt att Putin använde bredast möjliga tolkning på vilka som ingick i denna värld, de som talade ryska eller identifierade sig med dess värderingar.
Efter 2005 påbörjades även ett mycket aktivt arbete att återrehabilitera pre-revolutionära hjältar. General Denikin och Ivan Illyn fördes hem och begravdes i Ryssland och framför kameror lade Putin blommor på deras gravar. Han citerar gärna deras, Solzjenitsyn och Uvarovs skrifter, samt har vid många tillfällen gett bort deras böcker till vänner och besökare. I sin essä On the historical unity of Russian and Ukrainians (2021) sammanfattar han egentligen bara ovanstående författares verk på ett troget vis.
Putin och den ryska ortodoxa kyrkan
2007 återförenades den ryska ortodoxa kyrkan med den del som levt i diaspora, en process som Putin var mycket aktiv i. I och med detta återtogs också än mer kontakt med det som varit den »Vita» ryska kulturen i diasporan. 2009 blev patriark Kirill insatt i sitt ämbete. I detta adderades begreppen »det heliga Rus» och »den ryska freden» till den nationalistiska idéstruktur som växte fram i Ryssland. Då Uvarovs gamla slogan innehöll kyrkan som en av tre komponenter, fann sig Kirill och kyrkan bekväma i Putins politiska projekt. Med dem kom även en än mer messiansk och eskatologisk dimension in i bilden. I Rysslands heliggörande av sin historia, inte minst genom Andra Världskriget och försoningen runt pre-revolutionära hjältar, har Kirill och den ryska ortodoxa kyrkan spelat en framträdande roll.
De gör det som den ryska kyrkan gjort historiskt, nämligen att konfirmera och sakralisera den politiska makten. Kirill utmärkte sig även innan sin installation som patriark som en förkämpe för traditionella, ryska moraliska världen och en profetisk röst mot »Väst». Han ville försvara en ortodox livssyn i kamp mot det fallna västerlandet, modernitet och upplysningstänkande. Ryssland ska vara en bastion för det goda i de sista tiderna när Antikrist kommer. I Kremls kommunikation går det tydligt att se att dessa argument från Kirill börjar plockas upp runt 2008.
För Putin själv är relationen till kyrkan och Kirill viktig
Kirills försvar av den ryska kyrkoprovinsen och hans bittra kamp mot att Ukraina fick en egen självständig kyrka är idéer som byggs in i Putins, Dugins och andra ideologers argumentation. För Putin själv är relationen till kyrkan och Kirill viktig, då han av dem beskrivs som en samlare av ryska områden, epitet som tillskrivits hjältarna Ivan, Peter och Katarina.
Sammanfattningsvis
»Det heliga Rus» är ett arv som många kulturer springer ur, men vi har konstaterat att vägarna därifrån sett mycket olika ut och att det i sin ursprungliga form försvann det redan på 1200-talet.
Ryssland som imperium växte på allvar under 1700-talet och inlemmade en stor mängd kulturer. För detta syfte och för att stävja oro i leden skapade greve Uvarov en genomtänkt filosofi och politisk religion av valda delar nationalistiskt gods. Ortodoxi, autokrati, nation, var ledorden och en reviderad historieskrivning om tre folk, ett språk, en tro, ett öde. Tankegodset influerade hela 1800-talet, andra ideologiska rörelser, fram till 1917 och sedan i rysk diaspora. I diasporan växte detta samman med starka, konservativa, ibland rent fascistiska och ukrainafientliga krafter.
I Sovjet gav Lenin Ukraina en möjlighet att växa, (må vara av pragmatiska skäl), samt formerade landet till en republik i unionen. Det leder till att samtliga av dagens ryska nationalister och kyrkliga företrädare beskyller honom för misstaget att tillskapa nationen Ukraina.
Vid Sovjets sammanbrott möts kommunister, fascister, seriösa tänkare och nationalister i en smältdegel – som börjar destillera fram en tanke om »den ryska världen». I stort det är det pre-revolutionärt tankegods om ett Ryssland mellan öst och väst, en bastion mot en dekadent, fientlig omvärld och med ett stort historiskt, eskatologiskt öde. Det är en kulturgemenskap med det ryska språket i botten. Genomgående är att de olika ideologerna anammar traditionella, konservativa värderingar – ibland av ärlig övertygelse – ibland mycket cyniskt för att appellera till vissa grupper i samhället.
Religionen tillkommer alltmer i tänkandet efter 2005, som en viktig komponent, och går runt 2009 i total allians med den politiska makten. Det som då skett är att en ideologi för ett imperium laddats med religiösa, messianska idéer, som befruktats av aggressivt, stundvis rent fascistiskt tankegods. Vi får en kultur som känner sig angripen, övertygad om sin unicitet och moraliska överläge, som slåss för sin civilisation – i princip mot Antikrist. Religion, nation och politisk makt går in i en existentiell kamp.
Ukrainas val att gå sin egen väg mot »Väst» blir då förstått som ett hot mot hela ideologin och existensen. Efter att ha tillbringat ett oändligt antal timmar i de »rum» som dessa tänkare rör sig i, och efter att ha följt deras idéutveckling över tid, är det min övertygelse att det för oss i »Väst» är mycket farligt att förringa de krafter som släppts lös i Ryssland. Det hela rör inte bara eliten, det rör ett folk. Eliten är inte korrupta »mafiosos» som vill försvara en position, eller sovjetnostalgiker, utan består av en rad ofördragsamma och starkt ideologiskt drivna personer, som kan benämnas fanatiker. För att rätt förstå och bedöma hur vi som enskilda, länder eller kyrkor bör förhålla oss till detta måste vi på allvar lära oss betydligt mer om hur »det heliga Rus» på ett toxiskt sätt växt samman med den mer politiska termen »den ryska världen». Vi måste ruska av oss inlärda tankemönster vi matats med om vad Ryssland och Ukraina varit och är idag för att förstå dagens situation och för att kunna bygga en hållbar fred i Europa.
Maria Eckerdal
Thomas Hermansson
Maria Eckerdal
SPT