Narrativet och verkligheten

Författaren är präst, teol. dr och tidigare rektor för Församlingsfakulteten i Göteborg. I två artiklar förmedlas intryck och kommentarer kring den mycket uppmärksammade Ecce Homo-utställningen som fått ny aktualitet. I en första artikel ges en bakgrundsbelysning och i den andra, som publiceras i nästa nummer av SPT, en kritisk teologisk analys av Ecce Homo-komplexet.

En av de mest omvälvande händelserna under de senaste 50 åren – framför allt kyrkligt, men även kulturellt och politiskt – var Ecce Homo-utställningen i Uppsala i september–december 1998. Bilderna hade under samma sommar ställts ut vid Europride i Stockholm. De kom senare att visas på en rad platser i Sverige, men det var visningarna i Uppsala domkyrka som blev banbrytande. De förändrade »spelplanen», framför allt inom Svenska kyrkan men även i landet i stort, och kom att skapa spänningar i kyrkoledningens relation till en rad svenska kyrkor och samfund.

särskild anledning att reflektera

Just nu finns det särskild anledning att reflektera både över bilderna i sig och över utställningen i Uppsala. Den har nämligen aktualiserats på en rad olika sätt under senare år.

Vad gör utställningen aktuell just nu?

Fotografen bakom bilderna, Elisabeth Ohlson (under ett antal år: Elisabeth Ohlson Wallin), f. 1961 och död 30 oktober 2024, har nyligen figurerat i en dokumentär på SVT. Programmet Elisabeth Ohlson. Ecce Homo och sista självporträttet, producerat av Joakim Lindhé, sändes i SVT den 2 januari 2026. Hon hade tidigare, i januari 2024, blivit intervjuad i Min sanning, ett av SVT:s prestigeprogram. Båda programmen är nedladdningsbara.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in