En bekännelsefråga – för vem?

Den 9 augusti skrev prästen och teologen Anna Karin Hammar på sin öppna Facebook-sida att valet den 13 september är en »status confessionis-situation för kyrka och troende människor». Hennes ord är tydliga: »Att välja livet är att rösta för omsorg om skapelsen och människovärdet. Det är inte förenligt med att rösta på Tidöpartierna.» Den som röstar annorlunda kan, enligt henne, inte längre luta sig mot att »alla är Guds barn ändå».

Det är stora ord. Frågan de väcker är värd att stanna vid, just för att de är så stora – och för att den som en gång binder andras samveten vid ett begrepp som status confessionis bär ett ansvar som är svårt att axla lättvindigt.

Status confessionis är inget löst uttryck i luthersk tradition. Det restes i Barmen-deklarationen 1934 mot en statsideologi som gjorde totalt anspråk på människan och förnekade evangeliets kärna. Det restes i Belhar-deklarationen från 1986 mot en lagfäst rasordning. I båda fallen handlade det om en redan verkställd, strukturell ondska som tvingade kyrkan att välja mellan Kristus och en konkurrerande herre.

Men att som Hammar sätta samma etikett på ett regeringsunderlag i en fungerande demokrati – där valutgången i skrivande stund ännu är öppen – riskerar att tänja begreppet långt bortom vad det bär. Om allt kan bli en bekännelsefråga, blir till sist ingenting det.

Barmen och Belhar deklarerades heller inte av enskilda ämbetsbärare på ett socialt medium, utan av kyrkomöten och synoder efter lång, gemensam prövning, i extrema fall efter regelrätt kyrkosplittring. Kan en enskild präst på egen hand utropa bekännelsestatus, eller hör sådana avgöranden av tradition snarare hemma i kyrkans gemensamma kropp? Att citera Mats Svegfors uppmärksammade DN-artikel om varför han inte längre kan rösta på Moderaterna, gör inte saken enklare: Svegfors är politisk kommentator, inte teolog. Två slags argument glider här ihop.

Hammar skriver själv: »Då kan man inte säga, man kan rösta hur man vill, alla är Guds barn ändå.» Men just den pluralism hon här sätter åt sidan är en bärande del av den lutherska tradition hon åberopar. Läran om de två regementena finns till för att skilja Guds rike från ett specifikt partiprogram. Kristna med samma dop och bekännelse kan göra olika politiska avvägningar i frågor som inte rör trons kärna.

Och om måttstocken ändå ska gälla, bör den rimligen gälla åt alla håll.

Hammar skriver: »att välja livet» är att inte rösta på Tidö. Men vad innebär »att välja livet» för den som röstar på ett parti vars ledare, Nooshi Dadgostar, i somras skrev »jag älskar abort» på Tiktok, ett inlägg hon senare plockade ner efter kritik? Eller för den som röstar på ett parti där enskilda ledamöter har hyllat dödskulten Hamas massaker på oskyldiga israeler den 7 oktober 2023? Inkonsekvensen ligger inte i att någon har fel i en enskild sakfråga. Den ligger i att måttstocken »livets och människovärdets skydd» tycks läggas på bara ena sidan av den politiska skalan.

Bibeln, till skillnad från Nooshi Dadgostars Tiktok, talar om det mänskliga livet på annat vis. »Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv», skriver psalmisten i Ps. 139. »Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda», »Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad». Detta är inte poesi om en abstrakt »omsorg om skapelsen» utan om en särskild, ännu namnlös men redan älskad människa. Och Jeremia hör orden riktade direkt till sig: »Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig» (Jer. 1:5). Om detta är sant om Jeremia, är det rimligen sant om varje människa i varje moderliv, också om dem som talar om abort med en obehaglig lätthet.

Ingenting av detta gör andra partiers politik i andra frågor oantastlig. Politik är prioritering, eller som den tyske sociologen Max Weber skriver 1919: »ett starkt och långsamt borrande genom hårda plankor». Dess konst fordrar tålamod. Migrationspolitik, biståndsnivåer och partisamarbeten är fullt legitima frågor att pröva från predikstol och debattsida. Men att en kyrklig företrädare förklarar hela den ena sidan av blocken såsom bekännelsemässigt förbjuden, medan den andra hela sidans egna spänningar mot människovärdet, som abortfrågan och enskilda ledamöters sympatier lämnas orörda, tja, det är svårt att förena med samma måttstock. Inget partiblock är fritt från motsägelser mot evangeliet.

Kristen tro ger inget färdigt röstsedelfacit, och det är inte en brist, utan en frihet, den frihet som ryms i den gamla formeln om enhet i det nödvändiga, frihet i det tveksamma, kärlek i allt. Den som vill förklara en enskild valhandling som bekännelsefråga gör klokt i att först pröva om måttstocken verkligen bärs igenom konsekvent, åt alla håll, innan andras samveten binds vid den.

Rekommenderar den framlidne katolske idé- och lärdomshistorikern Johan Sundéens utmärkta bok från 2017: »68-kyrkan – svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989». I den står hur vänsterns idéarv influerade Svenska kyrkans opinionsbildare och hur kyrkans självförståelse kom att rotas djupt i marxism och befrielseteologi. Vi kan alltså inte vara trygga med att det alltid är evangeliet som talar från predikstolen eller ett politiskt ställningstagande som lånat evangeliets röst. I ljuset av detta är det inte svårt att förstå med vilken lätthet barnaskapet hos Gud villkoras utifrån valsedeln.