Den första januari började en ny mandatperiod. Då brukar man se över församlingarnas policyoch styrdokument, där församlingsinstruktionen (FIN) är själva grunddokumentet. Av den ska det framgå hur uppdraget att vara kyrka genomförs lokalt. En pastoralt genomtänkt omvärldsanalys är en förutsättning för att församlingen och pastoratet ska kunna utföra sin grundläggande uppgift, en uppgift som är konstitutiv för församlingens och Svenska kyrkans identitet.
Avsikten med FIN är att det ska vara ett levande och aktuellt dokument för församlingens/pastoratets verksamhet och vision. Enligt Kyrkoordningen (KO) ska kyrkorådet därför minst vart fjärde år pröva om FIN ska revideras, en revidering som ska »utarbetas av kyrkoherden och kyrkorådet i samråd med domkapitlet».
Det har också blivit norm att anställda och ideella medarbetare medverkar så att visionen bättre ska kunna fullgöras i gudstjänsten, diakonin, undervisningen och den så ofta halvt negligerade missionen. Även om godkännandet och fastställandet ligger på de förtroendevalda, så vilar ansvaret för utformningen tungt på kyrkoherden.
Visionen ska vara det lokala nedslaget av apostolisk tro i alla tider och överallt.
I motsats till nuvarande situation där den nationella nivån alltmer kommit att framstå som den centrala för Svenska kyrkan, så definierar KO i portalbestämmelsen församlingen som den primära enheten. Där lever kyrkan, där utför hon sin grundläggande uppgift, där fogas hennes identitet, organisation och funktion samman. Vad kyrkan är bildar grunden för vad hon gör. Det gör hennes uppdrag tydligt: »Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift» (KO Inledning 2 avd.).
Vad KO skriver bygger på artikel VII i den Augsburgska bekännelsen, där det heter: »kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas». Även Borgåöverenskommelsens definition av kyrkans identitet och kyrkornas enhet utgår från denna: »Kyrkan som gemenskap måste ses som redskap för Guds yttersta syfte. Den är till för Guds ära, för att i lydnad mot Kristi sändning tjäna mänsklighetens och hela skapelsens försoning. Därför är kyrkan sänd till världen som ett tecken på, redskap för och försmak av en verklighet, som kommer från det som ligger bortom historien – Guds rike» (Borgåöverenskommelsen 1993 § 18).
Församlingens vision uttryckt i FIN behöver vara så konkret att den kan omsättas i handling. Frågan som ställts i flera informationskampanjer till församlingsbor – »Vad vill du att kyrkan ska göra för dig?» – måste av två skäl vara en icke-fråga. Det första är att visionen inte kan utgå från människors önskelista där tron på Kristus och formandet av en kristen gemenskap sällan tillhör det mest önskade. Att detta inte går förlorat är läroämbetets ansvar oavsett vilka synpunkter som gemene man kommer med. Det andra skälet är att arbetet med översynen av FIN ändå bör vara så öppet att hela församlingen får möjlighet att vara med. I en öppen och demokratisk folkkyrka kan de döpta bidra, inte i frågan vad kyrkan ska göra, utan hur uppdraget på bästa sätt kan utföras i den lokala församlingen.
Det lokala, där det territoriella, sociologiska och teologiska församlingsbegreppet vävs samman till en enhet och helhet, blir då det grundläggande. För FIN ska utifrån en teologisk reflektion om församlingens lokala kontext vara dess identitetsoch grunddokument.
Omvärldsanalysen är särskilt viktig. Den skulle få större värde om den inte främst fokuserade på det kommunala med hur bygden ser ut med skolor, arbetsplatser, fritidssysselsättningar och arbetstillfällen utan också beaktade det kyrkliga arvet. Det förra är viktigt, det senare blir lätt förbisett. Konsekvensen riskerar bli att det som byggts i generationer snabbt kan raseras genom att det kommer en ny kyrkoherde utan förståelse för den fromhetstradition som präglat församlingen, hur gudstjänstlivet utformats och det andliga livet ser ut. Alltför många församlingar har imploderat på grund av ovishet och bristande hänsyn till det lokala församlingslivet från en nytillträdd kyrkoherde eller ett nyvalt kyrkoråd.
Lokalt finns alltid något att utgå från, ibland så svagt att det krävs en omstart av församlingen, ibland så starkt och levande att det inte får kvävas genom klåfingrig förändringsiver. En insiktsfull omvärldsanalys upptäcker detta så att den sedan kan ge en bild av hur man lokalt ska arbeta för att fullgöra Svenska kyrkans syftesparagraf. Inte minst behöver konsekvensen av att Svenska kyrkan går från att vara en majoritetskyrka till en minoritetskyrka belysas.
Missionen är ofta den minst genomarbetade aspekten i församlingsinstruktionerna, vilket är märkligt. Det borde vara tvärtom för utmaningen är hur man kan arbeta för att bryta trenden med färre medlemmar, färre gudstjänstfirare och färre engagerade i församlingens verksamhet. Mission utövas inte främst någon annanstans, i ett annat land och på en annan kontinent utan i den lokala församlingen som ett Jesu uppdrag att göra alla inom räckhåll till hans lärjungar. Som Peter Stenman i sin artikel i detta nummer av SPT påpekar, så förhåller sig kyrkan och missionen till varandra så som hönan och ägget.
Utan mission, ingen kyrka. Utan kyrka, ingen mission.
Missionen är både en förutsättning för kyrkans existens och en central del i hennes essens.
I ett levande och balanserat församlingsliv finns både en centrifugal och en centripetal inriktning – ett både utåt och inåt. Till det centrifugala hör just missionen liksom den diakonala verksamheten i omgivningarna, detta att nå ut med såväl vittnesbördet om Jesus Kristus och viljan att göra honom känd och bekänd, som den diakonala omsorgen om de mest utsatta. Till det centripetala hör betoningen på gudstjänstlivet med dess gemenskap liksom undervisningen i kristen tro för att utrusta och stärka var och en i dennes tro och liv.
Arbetet med att göra FIN till ett levande grundoch identitetsdokument utgår från att Kyrkan inte är en teoretisk instans utan en levande och verkande organism som till sitt väsen är ett med Kristus. Svenska kyrkan med hennes församlingar är inte en instans utanför samhället med uppdrag och funktion för människor och samhället, utan hon lever i samhällsgemenskapen med uppdrag till och bland människorna. Det är inte bara kyrkan som är synlig, utan Kristus själv är närvarande i församlingen så att varje församlingsbo där kan höra och möta Kristus. ■