Även för SPT finns det evergreens, teologiska och pastorala örhängen att ofta återkomma till. Eller, varför inte, att med tjatmosterns envishet påminna om det som annars lätt förbises. Som detta med kyrkans kärnverksamhet och kärnbudskap – detta med Jesus. Alla vet att han är kyrkans huvudperson. Ändå ställs han ofta i bakgrunden. För bekväm är han inte.

Dilemmat kan beskrivas som att »det för kyrkan mest centrala, evangeliet om Jesus Kristus, inte efterfrågas, varför risken är att kyrkan själv låter det centrala bli perifert» (ledaren SPT 1/2022).

Inför de djupgående förändringar som Svenska kyrkan möter söker hon sin identitet, självförståelse och relevans. Att gå från majoritetskyrka till minoritetskyrka påverkar hennes självkänsla. Förlusten är märkbar. Hur bevara och försvara den position hon haft? Genom att vara en politisk kraft? Konform med de dominerande åsiktsklustren? Göra det perifera centralt och det centrala perifert? För vem frågar efter en frälsare? En försonare?

Hur har vi hamnat här? Vi har kunnat se utvecklingen under lång tid. Orsakerna till minskade medlemsantal och inflytande i samhället är kända – som framväxten av det mångkulturella samhället, individualiseringen och den tilltagande sekulariseringen där den kristna årsoch veckorytmen bryts ner. Fullt seriöst föreslog nyligen EU-kommissionären för jämställdhet och inkludering att uttrycket »Christmas season» skulle ersättas med »holiday season». Och kanske »Merry Christmas» med »Merry Holiday».

Men det finns också inre faktorer. När Svenska kyrkan rannsakar sig märks en oförmåga att fånga den andliga längtan som många bär och att formulera evangeliet på ett levande sätt i vår tid – en spretig kyrka som sysslar mer med det perifera än det centrala och unika med att vara kyrka. Men också en kyrka som styrs av sekulära partier med andra agendor än att sprida evangelium om människors frälsning, omvändelse, helgelse och evigt liv. För vem frågar efter sådant?

Inför Svenska kyrkans förändrade ställning i samhället – å ena sidan den dominerande och mest synliga religiösa aktören, å andra sidan hennes hotade position och krympande medlemsantal – behöver hon på nytt reflektera över sitt uppdrag. Att gå från majoritetskyrka till minoritetskyrka kan vara både passiviserande och vitaliserande. Genom att våga se svårigheterna kan vi lättare se möjligheterna.

När Svenska kyrkan tvingas prioritera kan hon bli mer angelägen och tydligare visa vad som är hennes kärnverksamhet och kärnbudskap.

Det är inte det stora antalet medlemmar som gör Svenska kyrkan till en kyrka för människor utan det är genom att nå ut med budskapet om frälsningen 
i Kristus till varje människa.

En tydlig minoritetskyrka har bättre förutsättningar för detta än en otydlig majoritetskyrka. En kyrka som vill omfamna alla famlar till sist i luften.

Men att bli en vinnande minoritetskyrka sker inte per automatik. En orsak är att Svenska kyrkan finns på flera nivåer. Hon är medial och debatterar främst på det nationella planet men lever och verkar på det lokala. Att synas på den offentliga arenan i etiska, religiösa och existentiella frågor är väsentligt, men det är inte där utan i församlingen som kyrkans existens blir motiverad. Det riskerar att skapa en motsättning. Vad som sägs från nationell nivå kan skapa komplikationer på församlingsnivå. Det nationella väcker uppmärksamhet, men församling bygger det inte. För det krävs annat handlag. Det lokala förtroendet, kyrkan mitt i byn, de personliga mötena som skapar förtroende.

Jonas Eek har en poäng när han i sin ledare i Kyrkans Tidning (2/2022) skriver: »Att sträva efter relevans kan absolut utgöra en fälla för kyrkan om man förlorar det egna huvuduppdraget. Samtidigt är relevans nödvändig eftersom dess motsats är oviktig eller ovidkommande. En icke-relevant eller betydelselös kyrka bidrar inte med någonting alls, vare sig relation eller provokation.»

Här finns ett problem, risken att huvuduppdraget underordnas det sekundära. Det kan bottna i en rädsla att inte vara angelägen, vilket märktes i kyrkovalsdebatten förra året. Den handlade mer om kyrkans roll som trösteinstans, moraliskt samvete, etisk bekräftare, kulturbärare och upprätthållare av högtider. Hon sågs som samhällsnyttig och en viktig del av folkhemsbygget. Då reduceras diakonin till förstärkt socialtjänst, undervisningen blir fostrande och gudstjänstlivet en högtidlig inramning. Men evangelium är det inte.

Denna sekulära agenda ser problem i väckelsekristendom och när Bibeln utmanar samtidens livsstil och moral. Den har svårt att se hur tillbedjan, sakrament, lovsång och bön skulle utgöra kyrkans självklara, nödvändiga liv och uppgift. Så onyttig ur ett samhällsperspektiv och så omöjlig att summera värdet av. Men detta är bedrägligt och hindrar kyrkan från att vara en missionerande kyrka med evangelium i fokus.

Ett mångkulturellt och sekulariserat landskap är historiskt ovant för Svenska kyrkan men inte för Kristi kyrka. En omvärld där människor törstar efter andlighet är ovant för en kyrka som länge haft monopol på predikstolen, men för den kyrka som delar den apostoliska tron är det ett upptrampat landskap. Därför måste Svenska kyrkan bli missionerande för att kunna bryta ny mark. Lokalt – i församlingen. Och nationellt. Det är ovant men nödvändigt. »Hoppets teolog», Jürgen Moltmann (f. 1926), påpekade att »det är inte kyrkan som har ett uppdrag, utan uppdraget som har fått en kyrka». Kyrkan definieras utifrån sitt uppdrag och är därför missionerande i sitt väsen.

Myten om att svensken är ointresserad av genuin kristendom behöver avslöjas. Vad som griper tag i nutidsmänniskan är en radikal och Kristuscentrerad kristendom. Kändisar som är öppna om sin tro intresserar mer än de som »bara» tror på något. En Jesusdriven diakoni som är mer än trivselaktiviteter får medialt genomslag. En Kristustro som syntes i omsorgen om de svagaste gjorde att urkyr- kan växte lavinartat. Så också i dag. Därför gör domkyrkoförsamlingen i Stockholm ett pinsamt kyrkligt självmål när man stänger S:t Clara kyrka för de mest illa medfarna. Gudstjänster med Jesuscentrerad undervisning är mer än andlig avkoppling men sådana gudstjänstgemenskaper växer.

Ansatser till att mer vara en missionerande kyrka än en folkhemskyrka finns redan. Men det behövs en övergripande satsning. Inte för att stoppa medlemstappet utan för människors frälsnings skull. Genom självrannsakan, ny självbild, bön, tydliga strategier och visioner, ett genuint församlingsarbete med gudstjänsten som utgångspunkt för diakoni, undervisning och mission finns möjligheter att Svenska kyrkan får vara ett viktigt och unikt redskap för att nya generationer i Sverige ska få del av evangeliet.