En ombyggnad är aldrig sista ordet
Det blir en exposé över hur en känslig byggprocess hanterades på statskyrkotiden – kyrkohistoria det också! Och det är intressant, någon gång lustigt, att se hur olika aktörer värderar och minns. Med ett leende känner läsaren igen vad som 1999 var tidstypiskt
Skara domkyrkas senaste renoveringar har skett med femtio års mellanrum. Helgo Zettervall gjorde på 1890-talet en gotisk stilrenovering som antikvarierna i dag ser som hisklig, och Ivar Tengbom gjorde en renovering på 1940-talet, då man bl.a. hittade en krypta. Inför millennieskiftet gjorde Jan Lisinski (ARKSAM) 1998–99 med kort framförhållning och rask byggprocess nästa renovering, färdig månaden innan statskyrkosystemets kyrkofondspengar skulle bränna inne. Nu är detta tjugofem år sedan, och det flitiga stiftshistoriska sällskapet har gjort en instruktiv och bildrik bok om renoveringen och om tiden som följde.
Någon sade att »en ombyggnad av en kyrka förblir slutgiltig några veckor, sedan gör man upptäckter och förändrar». Det är därför det blir spännande att läsa hur man minns och hur man har reflekterat över vad som hände då och över vad som hänt under de tjugofem åren. Skribenter är en rad aktörer, biskopen, stiftsjuristen, antikvarierna, medarbetare från ARKSAM (Jan Lisinski avled 2007), en av byggjobbarna(!), församlingsmedarbetare, en rad präster som verkat i domkyrkan.
