Från Nicea 325 till Psalmboken 1986
Författaren är verksam vid Kyrkokansliets avdelning för Svenska kyrkan i Utlandet med inriktning mot pastoralt främjande. Han behandlar här de väsentliga diskussioner om Treenigheten som en gång lade grunden för vår kyrkas bekännelse, samtidigt som han problematiserar ett modernt uttryck för den treenighetsteologi som återfinns i en väl brukad psalm i Den svenska psalmboken.
Vissa psalmer griper tag i oss. Om det så handlar om rytmen, melodin, språket eller teologin, finns det något som appelerar i djupet av våra själar. Personligen har en av dessa varit psalmbokens allra första psalm, »Gud, vår Gud, vi lovar dig», som bygger på den latinska lovsången Te Deum laudamus, här i vacker svensk språkdräkt av Olov Hartman. Hartman är en i raden av de stora psalmdiktarna som i sina verser lyckats att ge inblick i trons mysterier. I Te Deum får vi vara ett med de trogna i alla tider, ett med himlaskaran, som i himmelriket får beskåda och lovsjunga Faderns härlighet.
Första raden i vers fem lyder »Jesus, Kristus, ärans kung / Evigt född av Faderns vilja.» Smaka på det! En skicklig diktning av en teologisk sanning. Vi befinner oss på randen av evigheten och skådar rakt in i kristologins djupaste mysterium.
Dock kan just den versen te sig kontroversiell i ljuset av konciliet i Nicea, som vi med pompa och stått firade förra året, samt hela den ortodoxa teologin fram till Gregorios Palamas. På vilket sätt? Den latinska texten lyder Tu rex gloriae, Christe. Tu Patris sempiternus es Filius, dvs. du är Faderns evige Son, alltså är det inte tal om Faderns vilja. För det är just den gudomliga viljans roll i Sonens avlelse som blev skärningpunkten för 300-talets kristologiska kontroverser.
Konciliet i Nicea
Mycket har redan skrivits och publicerats om Niceas beslut under året som gått, ofta med stark emfas på det icke bibliska begreppet ομοούσιος, homoousios, »av samma väsen», som konciliet antog i ett försök att förklara förhållandet mellan Fadern och Sonen, samt att fördöma Arius ställningstagande om att Sonen inte var Gud. Som vi kommer att se nedan, är dock detta ett grovt förenkling av Arius teologi, för vilken Sonen var gud, men inte Gud, en teologi som han delade med många samtida kristna.
Emellertid har det skrivits lite om konciliets egentliga syfte, det ecklesiologiska. Det dogmatiska kom i andra hand som följd och konsekvens av det förra. Det som stod på spel vid kyrkomötet i Nicea var i första hand inte Arius lära, särskilt inte den som vi förstår i ljuset av Athanasius och de efterföljande koncilierna, utan att få en representativ samling för hela kyrkan att bekräfta fördömandet, som hade uttalats av biskopsförsamlingen i Egypten och Libyen under ledning av biskopen i Alexandria och av flera präster i denna stad. Målet var först ecklesiologiskt, att samla en splittrad kyrka, för att sedan att ta ställning till Sonens eviga avlelse, före all tid eller in i tiden.
