»Fortsätt kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga». I.

Det krävs inte många graders felnavigering för att en skeppare ska hamna helt vilse. Så är det också med kristen tro. Det krävs inte många små justeringar för att kristendomen inte längre är kristen utan någonting annat – som panteistisk eller panenteistisk, moralistisk eller terapeutisk – vilket vi behöver påminnas om inför 1700-årsjubileet av nicenokonstantinopolitanska trosbekännelsen, »Nicenum», nästa år. Folke T. Olofsson, docent i dogmatik och kyrkoherde emeritus, tar oss i denna första del av sin artikel om trons kamp med på en hisnande resa om de små teologiska förskjutningarnas felnavigering och glädjen i trons dogmatik. Del II och III publiceras i kommande nummer.

Judasbrevet med sina tjugofem versar i ett enda kapitel är en av Bibelns kortaste böcker. Det är ett av de katolska breven och står som den näst sista boken i Nya testamentet.  Kanske står det också där som en av de mest förbisedda. Brevet har likväl trots sitt ringa omfång funnit sin väg in i kanon för att det har apostolisk proveniens och är skrivet i den Anda som den Andefyllda församlingen igenkänner som den Helige Ande. Ursprungligen kanske riktat till en speciell församling, har det ett innehåll och ett ärende som dock alltid och överallt angår den kristna kyrkan och församlingen: att trots hot utifrån och inifrån, genom falsk och villfarande lära och praxis, fortsätta att kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga, dvs. de troende, kyrkan.

Judas, Jesu Kristi slav och Jakobs broder – det är så brevets författare presenterar sig själv – varnar för villolärare och vilseförare inom församlingen, vilka praktiserar sexuell lössläppthet och förnekar Kristi gudom. Det är den lokala kontexten, men den är lika aktuell i dag.