Gud är människotillvänd I

Ett sätt att reflektera om inkarnationen, I

Ur SPT 24/2021

Ofta finns ett förakt för dogmerna. Det är inte så noga med dem, menar man. Men dogmerna är glädje och förundran. De berör det anade, det som aldrig riktigt kan begripas, genom att tydliggöra det avgörande i kristen tro. Främst gäller detta den kristna trons stora dogmer om Treenigheten och Kristi två naturer. Den senare dogmen har inkarnationen och det mänskliga/ gudomliga i fokus, att Gud inte separerat sig från det mänskliga och jordiska utan trätt in i vår värld. Författaren, teol.dr och stiftsadjunkt em. i Växjö stift, reflekterar här över dessa dogmer, som inte är otidsenliga utan eviga bevis på Guds kärlekshandlande för människans skull.

De två »stora» dogmerna – om Treenigheten och Kristi två naturer – kallas gärna mysterier. De står i samband med varandra och med en tredje grundfråga i teologin, människans mysterium. Moderniteten har haft svårt att behandla dessa ting, eftersom dess metod gärna är att börja med delarna för att därefter ställa samman helheten. För att tränga in i inkarnationen är det viktigt att se hur samspelet dem emellan är det omvända.